Frank Mangs (1897-1994) Ett allvarligt budskap till
svensk kristenhet.
”Det hände en ganska tidig morgon för en del år
sedan. Utan att tända lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid
skrivbordet. Ute var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting.
Utan fanns bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens
innersta.
Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en körväg
och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande en bättre
promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn. Jag var inte i
trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och ändå såg jag vägen så
tydligt och klart att jag närhelst jag vill alltjämt kan se hela bilden framför
mig. Jag ser den just nu.
Jag såg att vägen började vid en trång port och
visste att den slutade i härlighetens värld. Men av det målet såg jag
ingenting. Jag såg bara porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg
en strimma av ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som
jag aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker.
Vägen hade inga diken och inga staket. Men gränsen
utmärktes av det konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes.
Gränsen var suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor,
unga och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i
bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som lockat dem
in på vägen, hade sagt: ”Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så
skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”
”Någon! Jag med honom och han med mig.” Det där
betyder att det i Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat
endast för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där
människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund efter
stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och hungrade efter sekundlig
renhet, utan därför att de vandrade mitt på vägen.
Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset.
Reningen i Jesu blod var en konstant pågående process. Och jag såg deras
ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av dem var märkta av både
ålder, sorg och sjukdom.
Och det skenet var både en återspegling av det inre
ljuset och en utstrålning av det ljus de bar inom sig. Gärna hade jag med mina
ögon velat följa dessa människors vandring ända hem. Med jag fick inte. Jag var
tvungen att vända blicken mot vägens början och den trånga porten. Och där såg
jag en stor mängd som stannat.
De hade stannat redan innan de gått in genom porten
och kommit in på vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara
glada. De var glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade
gått in genom den sanna omvändelsens trånga port. Och kanske det värsta var att
mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och
evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen bild i
den där hopen. Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara levande organ för
Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara
fungerande organ för Livet.
Vi har garanterat människor deras salighet därför
att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar
blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har
sagt att de är Guds barn bara därför att de är ”snälla”. Vi har blivit
religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av
Gud. Fast de bara är väckta.
Och vi har ibland genom just detta avbrutit den
andliga födelseprocessen. Resultatet har blivit att det i dag finns massor av
människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte är det. Men Jesus
sade ju att det skulle komma att bli så i denna tidsålders afton:
”Då skall det var med himmelriket som när tio
jungfrur gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de
tog ingen olja med sig.”
Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv.
Bara formerna och skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var
nog.
Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom
porten, upplevt nya födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort
vägen till någonting annat än det den var ämnad att vara. De har stannat och
gjort vägen till en rastplats i stället för att låta den vara en färdväg. De
hade stannat, inte när det gäller ålder och tid. Men de hade stannat när det
gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat leva på
minnen. Och somliga hade bara stannat. Och somnat. Men alla hade de glömt de
paulinska orden: ”Dock, såvitt vi redan har hunnit något framåt, så låt oss
vandra vidare på samma väg.”
Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig
ut ur det övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in
i den grådager som fanns på vägens båda sidor. Grådagen, där synen på både
synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och
overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total
omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och
handlingarna. Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns i
mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla Israel
under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens köttgrytor, som de en
gång hade lämnat.
Lystnaden blev inte bara ett visat intresse.
Lystnaden växte till åtrå. En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade
beslag på deras drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann
sig på sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den. Sedan hände det
kusliga.
Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både staket
och diken. Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och böner sökt sig in
på. Bort från det levande hoppet och in i hopplösheten. En hopplöshet som de
själva inte kände av. Ty de var döda. De hade förlorat förmågan att uppleva en
andlig kris.
Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä
och brast i gråt. Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad
jag är. Och haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa
mitt yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett
bättre sätt än vad han nu kunnat."
********************************
Den smala vägen
Luk. 13:22 ”På sin väg till Jerusalem gick Jesus
genom städer och byar och undervisade.
23 Någon frågade honom: "Herre, är
det bara få som blir frälsta?" Han sade till dem: 24 "Kämpa för att
komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma
in men inte kunna det.
25 När husets Herre har stigit upp och stängt porten och
ni står utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss, då skall han svara
er: Jag vet inte varifrån ni är.
26 Då skall ni säga: Vi åt och drack när du
var med, och du undervisade på våra gator.
27 Men han skall svara er: Jag vet
inte varifrån ni är. Gå bort ifrån mig, alla ni som bedriver orättfärdighet.
28
Där skall ni gråta och skära tänder, när ni ser Abraham, Isak och Jakob och
alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva är utdrivna.
29 Och människor
skall komma från öster och väster, norr och söder och ligga till bords i Guds
rike.
30 Och se, det finns de som är sist som skall bli först, och de som är
först som skall bli sist."
De två vägarna
Matt. 7:13 ”Gå in genom den trånga porten. Ty den
port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som
går fram på den.
14 Och den port är trång, och den väg är smal som leder till
livet, och det är få som finner den.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar