Profetior om vårt land, av Birger Ohlsson

Birger Ohlsson (1912-1998)

Hämtat ur en bok från 1984: ”Budskap och profetord” av Birger Ohlsson. Citerat, som det står, ur kapitlet: ”Profetior om vårt land” 

”…Jag ska börja med 1946. Jag hade just flyttat upp till Lycksele. Det var i juli månad. Jag var med på Lapplandsveckan. Det var missionsmöte. Det var torsdagkväll. Och i samband med detta kom Guds Ande på ett mycket mäktigt sätt över mej. Jag släppte mig till och fick tala i tungor. Så fick jag uttydningen. 

Missionär Evert Karlsson sa vid ett tillfälle en tid efteråt, när jag träffade honom, att det budskap som kom på Lapplandsveckan var ett historiskt budskap. Han hade nedtecknat det. 

”Se, det är jag Herren som har hållit min hand över detta land, därför att jag har en plan med detsamma enligt mitt rådslut. Den frist I nu uppleven är en kort frist, säger Herren. Därför I mitt folk, som jag kallat att utföra min missionsgärning, vad I skall göra, skall göras nu. Ty ännu en kort tid går skeppen över haven, som skall föra ut mina budbärare. Hasten därför åstad över land och hav till folk som ännu är bundna vid djävulsdanserna och fångna i satans makt. Jag har hört deras ångestrop under tillbedjan av onda andar.

 

Vad I skall göra skall göras nu. Ty ännu en kort tid går skeppen över haven. Se, ångest kommer över folken, och tiden är nära för en stor drabbning. Och detta land skall inte undkomma, när förskräckelsen kommer från öster och ödeläggelsen drabbar folken. Men se, från himmelen kommer jag, säger Herren med stor makt och härlighet för att förlossa min skara från jorden och rädda min brud undan den kommande vreden, säger Herren.”

Det var en detalj i det här budskapet, som jag inte vågade frambära. Man ska ju profetera efter måttet av den tro man har. Eller om det var en särskild Guds ledning, att jag inte kom att säga den delen. När jag hade burit fram det här budskapet, så kom Evert Karlsson upp efteråt. Och så sa han, att när Ohlsson talade i tungor, så fick han i en syn se detta budskap som han burit fram. Och det är exakt så, som han har burit fram det. Men det finns en del, det var mot slutet av budskapet, som inte kom med. Och jag såg det, sade han.

Det var nämligen så, att i norra delen av vårt land kom härar över den svenska gränsen. Och jag hörde med mina egna öron de järnskodda stöveltrampen, när de gick in över vårt land. Han nämnde då, i samband med detta vad som skulle hända.

Efteråt kom två till som hade haft exakt samma upplevelse, när det gällde uttydningen. Den ene var Manne Lind och den andre var missionär Christenson. Efteråt fick jag reda på, att samma kväll kom budskap med samma innehåll i Sundsvall och i Västerås. Sedan den tiden har det gjorts enorma missionsinsatser. 

Birger Claesson var vid den tiden föreståndare i Sorsele pingstförsamling. Han var inte med på torsdagens möte. Och i förmiddagsmötet på söndagen fick han fram detta mäktiga budskap:

  

"Upplyften edra huvuden, säger Herren, och stån upp och uträtten vad jag har befallt er. Ty från norr kommer mörker över folken. Från söder kommer eld. Och i väster öppnar sig en avgrund och från öster kommer stor förskräckelse. Men från himmelen kommer jag, säger Herren och förlossar er. Mitt egendomsfolk Israel skall hämnas sjufalt. Varen därför redo och hav era länder omgjordade och era lampor brinnande, säger Herren.”

Det var liksom den första gången jag på ett speciellt sätt upplevde det historiska skeendet i samband med en profetisk uppenbarelse. Och det är klart, att det grep ens unga hjärta, och man kände att man ville göra en insats. Jag kanske redan nu skall ge den anmärkningen, att i dessa budskap ligger detta att Gud har en speciell tanke för att han skall utföra sin gärning genom församlingen, till väckelse.

När jag sedan 1950 i slutet av november fick göra denna mäktiga förnyelseupplevelse uppe i fjällvärlden. Jag har ju skrivit en bok: ”Det stora löftet”, där jag har berättat en del. När jag hade upplevt detta, så förstod jag, att vad jag upplevde var inte enbart en sak i den lilla församling jag då tjänade, utan det var något, som hörde samman med hela Guds verk. Och det gjorde, att jag naturligtvis lämnade ut mig på nåd och onåd åt allt folket. Men Herren har varit nådig. 

I en evangelistvecka i Lycksele skulle Uno Olofsson och jag predika i avslutningsmötena, och missionshuset hade hyrts, eftersom det var större än Filadelfia. I slutet av mötet på söndagskvällen fick han tala i tungor. Vid det tillfället fick jag uttydningen i form av en syn. Och det är nog detta budskap som har gjort det starkaste intrycket på mej själv.  

”Jag fick se både södra och norra Sverige precis som man ser det på en karta. Så fick jag se en mur runt om landet och på den muren stod det: ”Guds långmodighet.”

 

När vi läser i 2:a Petri brev talas det om hur bespottare ska uppträda i den yttersta tiden och uttala bespottande ord och mena, att allt förblir sig likt. Men Petrus gjorde klart för oss orsaken till att inte Jesus har kommit. Det är därför att han är långmodig och stor i mildhet. 

Han vill inte, att någon skall gå förlorad. Sen talar han om långmodigheten också i samma kapitel som en varning till Guds folk, att inte bruka den långmodigheten till ”lösaktighet”, försoffning, slöhet och materialism. Utan det verkligen kan bli till frälsning, så vi kan påskynda Guds dags tillkommelse.

”När jag såg det här framför mig såg jag åt öster. Jag såg hela landet framför mej. På östra sidan mot Finland, såg jag vatten stiga upp mot muren. Jag var lite undrande först vad det kunde betyda, men när jag sedan började se, vad som hände innanför murarna tog det hela mitt intresse. 

Jag fick nämligen se, hur det började bildas bönegrupper i de olika kristna fraktionerna och sammanslutningarna. Det var inte bönegrupper för någon splittring för att börja med någon ny verksamhet eller ny rörelse. Utan det var människor inom olika samfund, metodister, frälsningssoldater, missionsförbundare, statskyrkliga. Bland dem alla bildades bönegrupper.

Det var bara en enda sak, och det var att de längtade efter Andens dop.

Och så fick jag se, hur de började uppleva dopet i Anden och talade i tungor. Jag märkte givetvis, att det var så mycket nytt för dem, så de var lite undrande och såg yrvakna ut. 

Men de ledande i stora sammanhang var väldiga motståndare. Men det gjorde att bönen blev ännu intensivare och fler och fler slöt sig till dem. Men genom den bristande undervisning de fått, såg det ut som det skulle kunna tona bort på något vis.

Men i detta skede kom det en så förunderlig förbrödring i kristenheten, bland dessa andedöpta och längtande själar. Det blev möten tillsammans, och vi predikade Guds ord. De var hungriga och längtade efter undervisning, så att det inte skulle bli något som rann ut i sanden, utan bli till en effektiv väckelse.

Och i samband med detta föddes det fram en dopväckelse. Dopförrättning på dopförrättning. Och det var så intressant att se detta. Jag fick bilden av att på det här sättet håller Gud på att göra iordning bruden som ska hämtas.

När jag nu hade sett vad som skedde, så hårdnade det till i landet. Så fick jag se hur vattnet steg mer och mer utanför muren. Rätt vad det är, började det blåsa och vågorna slog mot muren med stänk över muren. Jag var väldigt undrande, vad det kunde betyda. 

Guds Ande gjorde det klart för mig att landet utsätts för politik från öster, påtryckningar och indoktrinering.

Och detta kom in över massmedia, över ledande i landet utan att de själva förstod, att det var så farligt. Samtidigt hårdnade det till inom landet, och man kände, samtidigt som man pratade om att man vill vara öppen för kristendomen, fjärmade man sig mer och mer från den och ville liksom komma den till livs. Det är en andemakt. 

Och så började det bli svårigheter och förföljelse, inte så mycket från början, men man märkte motstånd.

Men rätt vad det var så ökade stormen, och så vattnet ännu mer in över vårt land. Och efter detta, kommer det förföljelse. Då kom också härar in över landet. Många av de kristna fick lida martyrdöden. Och många deporterades mot norska gränsen på uppsamlingsläger.

Men vad som var intressant i det sammanhanget, det var, att det var en sådan strålande salighet och visshet hos de kristna. Jag var ju själv förskräckt, för jag är en stackare, när det gäller att lida. Men när jag såg detta, så tänkte jag som Moody, när de frågade honom om han hade mod att lida martyrdöden. Det vet jag inte, sade han, men om den tiden kommer, så kanske också jag får martyrnåd. Och jag tror det, pris ske Gud! 

Vad som också var intressant, det var att dessa som kom till dessa uppsamlingsläger, inte bara var troende utan även andra som inte följde med vänstern. Och de andedöpta fick tala i tungor på vakternas eget språk. Den ene efter den andre av dem blev frälsta, och det blev ett väldigt gny. Så skickades en hel del mot Östeuropa och överallt dit de troende kom, talade de i tungor på deras eget språk och många blev frälsta. 

Många blev deporterade ända bort till Sibirien. Men det var väckelse. Käre Gud, vilken väckelse! Så, när det händer sådana ting, vill  Gud hjälpa oss efter sin nåds rikedom. Sedan när jag hade sett detta fick jag se att vårt land blev avskuret – norra delen kom att vara avskuret från den södra delen.

Så brakade det loss ännu mer, och jag märkte liksom i fjärran, att nu nalkas Harmagedon. Det kom som ett mörker över länderna. Men så i ett nu öppnades himlen och skaran rycktes upp mot skyn. Jesus kom. Pris ske Gud! Halleluja!”

Jag kom till en plats, där pastorn hade varit väldigt emot Andens dop och tungomålstalande. Så fick han höra mig i ett möte, när jag först talade i tungor på italienska, sedan på någon dialekt från Frankrike, och på estniska.

Och det var ingen uttydning, men han förstod det. Och han säger själv, att alla dessa tungotal var en lovprisning till Gud. Då blev han övertygad om, att det var riktigt. Och nu är han andedöpt. Jag blev sedan kallad dit att ha bibelstudievecka, och han sa:

-Vill du komma hit och läsa Guds ord för oss om Andens nådegåvor?

Och vem ville inte det? Tack och lov! Och det är detta skeende som är på gång nu. När jag hade upplevt detta, så kommer jag till den välsignade Lapplandveckan igen. Det var 1951 i juli. Vi upplevde ju en fantastisk vecka, som ingen som var med då glömmer.

”När jag satt där uppe på podiet tillsammans med de övriga intill Levi Pethrus fick vi plötsligt se en syster framme i partiet till vänster, där vi satt. Hon reste sig och gick över bänkarna, där folk satt utan att de rörde på sig. Hon blundade hela tiden. Så kom hon från bänken och gick gången fram mot trappan och upp på talarstolen som var väldigt hög. Hon blundade hela tiden och talade i tungor. Broder Pethrus sa till mej:

” Hör du, det var märkligt. Hon blundar ju hela tiden.” Han kunde inte begripa hur hon kunde gå. Men det var väl Herren som såg. Så gick hon ner på andra sidan och fortsatte gången runt. Och när hon kom till den där gången på mitten, där tältöppningen är, där stod det fullt med folk. Då tänkte jag: ”Det skall bli intressant att se.”

Schsss, precis som en vind som gick igenom utan att någon av dem rörde sig. Hon kom fram och ställde sej framför talarstolen. Och så sa hon: ”Så säger Herren! Så skall jag i de yttersta dagarna sända mina budbärare ut över land och hav. Och de ska få tala till folken på deras egna tungomål. Ty jag har beslutat mig för en besökelse tid, innan jag kommer med skyarna”.

Det skedde också väldiga under i denna vecka av helbrägdagörelse och kraftgärningar. När hon hade burit fram detta budskap, tänkte jag att det skall bli intressant att se. Då var hon precis som vanligt. När hon gick in och satte sig, fick de lov att resa på sej, så att hon kunde komma in och sätta sej. Och jag tänkte: ”Tänk, vad kan inte den helige Ande utföra, om han får hand om oss”.

1951 hade jag möten i Chicago och där sammanträffade jag med en svenskamerikan, som har haft mycken nöd för vårt land. Han hade fastat i tre veckor. Han hade en sådan nöd och han bad. 

Han fick uppleva hur han liksom i en sky förflyttades till Sverige. Och i den skyn öppnades en dörr. Han såg ner över landet. Han kom att se över västra Värmland. Så fick han se vad som var i görningen, hur kriget hade kommit och hur främmande härar österifrån trängt in, hur stora delar av Göteborg låg i ruiner.

I Småland var det ett oerhört angrepp, men det såg ut som om svenskarna kunde hålla stånd där. Men sedan Dalarna, Gästrikland och Medelpad uppöver. Så skars landet av. Och han såg i denna syn hur människor flydde mot norska gränsen. Och hur även en del av Stockholm låg i ruiner.

 

Och allt detta, sa han, var så fasansfullt att se, så han fick lov att stänga in sig i flera dagar efteråt för att liksom komma till lugn. Han hade en väldig nöd för vårt land. Brodern har, så långt jag vet och kunde förstå, ett gott förtroende. Han hade aldrig läst och visste ingenting om Birger Claessons profetior om vårt land. Men på det sättet fick han uppleva något enahanda. Det finns flera, som när det gäller vårt land, har mött enahanda uppenbarelser. Och därför förstår jag, att vi står i ett skede, som är oerhört viktigt för oss.

1952 var jag på Lapplandsveckan igen. En kväll, det var evangelistmöte, var en ung evangelistsyster uppe och vittnade. När hon slutade sitt vittnesbörd, föll Anden över henne med mycket stor kraft, och hon fick ett mycket vackert, man kan säga formfulländat språk. Jag fick uttydningen. ”Jag har sett mitt folks längtan att få uppleva mer av mina välsignelser och jag har hört ert bönerop”.

Nu hör till saken, att 1952, om det var i september sedan, så hade vi en internationell tio dagars fastetid, där allt pingstfolk över hela världen deltog. Det kom sen på hösten. Det här var då i juli månad. ”Och såsom den törstande jorden väntar efter regnet, så skall jag låta min välsignelse i denna yttersta tid komma över detta land. Och såsom I får höra regnet falla mot tältdukarna” – och så började det att regna, precis som budskapet kom. Och det började regna fint. Det var riktigt ljuvligt. 

Man kände det kom mot tältdukarna – ”Så skall jag komma med segerns skördedagg över min längtande skara.” O, ja det var så förkrossande. Det var så fyllt av barmhärtighet. Det var så fyllt av upprättelse för nedböjda, avfälliga , stapplande svaga själar. Halleluja! Och när budskapet hade gått och man kände denna underbara vila, så fick systern tala i tungor igen. Då hade regnet ökat något, men inte mer än att man kunde höra.

När jag då fick uttydningen på det sista tungotalet, så gick jag fram till mikrofonen. Då var det ännu allvarligare till väckelse för Guds folk. ”O, mitt folk, säger Herren! Vakna upp och kom till besinning inför vad tiden lider. Vart viljen I fly, när ovädret kommer fjärran ifrån. Och till vem vill ni lämna era skatter i förvar, när ovädret kommer österifrån. Och ni nödgas fly från allt vad ni har och intet kunna ta med er. 

Ty såsom ljungelden synes på fästet, så skall det vara!” (Och så small det). Det var en eldkula, som kom ner över tältet och det blev blixt och dunder. Och regnet ökade och det kom en stormvind, som lyfte hela detta stora tält, så att mittenmasterna lyftes minst en meter från backen. Det skall till många karlar för att lyfta en enda mast, när tältet hänger på. Det kom precis efter som jag fick profetera. 

Och när tältet började att svaja iväg, så blev det panik. Men jag fortsatte att profetera som om ingenting hade hänt. Så small det en gång till och så gick strömmen. Och då hade regnet börjat ösa ner så fruktansvärt, och det kom en stormvind till, så man i panik for ut vart man kunde komma. Stora starka män knuffade undan kvinnor, för att själva komma fram för att komma ut från tältet. En polisman, som stod utanför, fick se eldkulan på tältet. Han var ofrälst, men sa: ”Gode Gud, nu brinner tältet.

Alfons Andström var med och kom fram till mej, och vi stod och la händerna på  varandras händer. Och när vi såg tältet, tänkte vi: ”Vad sker om det skulle fara alltsammans över denna väldiga folkskara. Så vi ropade genom den Helige Andes kraft: ”I Jesu Kristi, Nasaréns namn skall tältet stå. Och så var det som någon hade tagit i det, och så åkte det tillbaks en bit. Och där blev det stående.

 

Två män, som var antagonister, hade krupit under en bänk för att få skydd om masterna skulle ha kommit ner över dem. Och där mötte de varann och tittade på varann. Och under bänken gjorde de upp med varann. Nog är det väl bra att göra upp innan man kommer under en bänk. Och en kvinna hade fått ett av de där stora bardunrepen kring foten, så när hon skulle springa iväg, så föll hon omkull.

”Men gode Gud, sa hon, satt jag då fast.”

Det var inte mindre än tolv, tretton stycken som lämnade sig åt Gud den kvällen. Och några av dem är ute och predikar evangelium i dag. När man såg detta, var det liksom Gud gav en illustration. Sedan plockade vi ihop handväskor med bankböcker på tusentals kronor och nycklar till bostäder och annat. Det var fullt på talarstolen och på bänkar nedanför, så vi fick lov att ha vakt på natten så ingen skulle komma dit och ta någonting. Men det kom en syster lite försiktigt till broder Andsröm och undrade om han hade sett hennes brosch. Ni skulle ha annat att tänka på än broscher i detta sammanhang, svarade han. Och det tycker jag man borde ha. För vänner, Jesus kommer snart!

Och vad som var intressant i det här sammanhanget, att när jag sedan åkte från Husbondliden, så tog det tvärt slut med regnet.

Vänner, vi kan aldrig helga oss nog. Men låt det bli en biblisk helgelse, att Gud får helga dej. Det är inget påhäng, påtaget, lagiskt i den meningen som slår ihjäl folk. För den rättfärdighet till synes moralisk, som inte har någon kärlek. Det är inte rättfärdigheten från Gud. Rättfärdigheten från Gud, den är fylld av Golgata barmhärtighet och kärlek. Och den har frälsningskraft i sitt sköte. Den har sötma av honung till förtvivlade människor, som ska kunna uppleva hans underbara kraft till seger.

Dessutom vill Herren väcka vårt land till besinning. Vad som framgår av detta jag har berört här, så är det att Gud vill komma med välsignelse. Om jag går tillbaka till 1952. Jag var då kallad till missionskonferensen för att predika i Filadelfia i Stockholm. Vi hade då i september tidigare haft denna tio dagars bön och fasta. Jag hade varit i Örebro under den tiden.

Så kom jag till Stockholm. Där kom det ett budskap något liknande detta som kom 1946 på Lapplandsveckan. Och Gud riktigt manade på, när det gällde den yttre missionen att hasta åstad. Broder Alfons Andström trädde fram senare och berättade, att han såg hela detta budskap som jag fick bära fram, i en syn. Så det stämde hur det gått fram i vårt land en väldig ödeläggelse. 

Många vaknade och satsade för missionen, offrade medan andra höll in och inte ville släppa till det de hade för Guds verk. Så fick han se hur de gick där, när kollektboxen gick förbi. De var väl med lite grand för det skulle synas att de var med. Så hade då förödelsen gått fram. Så fick han se en del, krokiga, de hade blivit gamla på en kort tid, gick och petade i askan där deras hus stod, för att se om det fanns något värdefullt kvar. Och i allt detta ropade den helige Ande: ”Se, jag har förlängt nådatiden, eftersom ni sent omsider har vaknat till besinning för vad som skall göras, när det gäller missionens heliga sak, och när det gäller detta land”.

Jag måste säga, jag var så skakad av detta som vi upplevde. Och vi vet allesammans, att Anton Johansson och Birger Claesson hade talat en hel del om 1953. Men nu ska vi komma ihåg att vi ska inte belasta Anton Johansson med årtal, som en del gör. För han säger själv i slutet av boken, att han fick inget årtal av Herren. Utan det var sådant som han själv hade sökt få fram. Han säger att han tyckte sig uppleva att 1953 var ett speciellt år. Och det nämnde Claesson också. Men om vi ber till Gud, så skall det kunna vara något som fördröjes. 

Och vänner, i det sammanhanget var det Claesson upplevde *uppenbarelsen angående Boden och spionaget.  

(*Syftar på boken: ”Dom över Sverige”, av Birger Claesson) 

Och det som kom att hjälpa myndigheterna till en del att få grepp om det hela. Och sedan fram på 1953 så dog Stalin. Malenkov kom till makten och han började mera arbeta inåt. Men det är numera känt, att det låg färdigt ett angrepp på Sverige 1953. Och det är säkra källor, som har kommit till det sedan. Och vänner, när man ser detta vilken nåd Gud har bevisat. 

Låt oss då i dessa ögonblickets sista dagar i solnedgången, som ändå skall bli den eviga soluppgången för oss, engagera oss i denna fasta, i denna bön. Och Gud vill bekläda med kraft. Han vill döpa i helig Ande och eld. Han vill väcka de gåvor som finns i församlingen till en sund, aktiv verksamhet. Och vi ska få vara med om skördetider. Jag har märkt sista tiden, att det blir mäktigare och mäktigare uppenbarelser och helbrägdagörelser.

Den gamle mannen på 80 år, som var blind, som vi bad för, han fick uppleva helbrägdagörelse. Så när pastorn en dag var ute och gick fick han se farbrorn gå ute på vägen. Han hade fått sin syn. Ingen behöver leda honom längre. Ingen behöver läsa för honom längre. Jesus har varit där. 

Och jag säger som A. B. Simpson: ”Den väckelse, som kommer att vara den sista väckelsen, det är den, där Jesus säger, att vi ska bjuda halta och blinda och lytta att komma. Det är inte andligen halta och lytta. De är lekamligen halta, lytta och blinda. Gud skall manifestera sin härlighet och låta sin Ande falla och kraftgärningar skall bli uppenbarade. Jesus kommer snart! Gör dig redo, om inte du är det! I Jesu namn.”