November 30, 2009
Hämtat från: http://sermons.worldchallenge.org/node/8887
 |
| Bedrövad |
Bedrövelse definieras som "djup sorg" eller "sorgsenhet orsakad av extrem smärta." Jesaja berättar för oss att Herren själv är förtrogen med denna väldigt plågsamma känsla: "Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet" (Jesaja 53:3).
Vi ser ett mäktigt exempel på Guds kärleksfulla respons på bedrövelse i Markus 5. Detta kapitel innehåller Jesus möte med Jairus, en synagogföreståndare, och en kvinna med kroniska blödningar.
Som föreståndare för synagogan i Kapernaum var Jairus del av ett religiöst system som hade förkastat Jesus. Vi vet inte vad Jairus själv tänkte om Kristus, men vi vet att han hade bevittnat hans helande kraft. Det var mest troligt i Jairus synagoga som Kristus helade en man med en förtvinad hand. Och Jairus var antagligen i folkmassan när Jesus kastade ut onda andar som skrek, "Du är Guds Son" (Markus 3:11).
Jairus måste även ha känt till om Jesus mäktiga verk i andra städer som Korasin och Betsaida. Han och de andra äldste i Kapernaum använde sitt stora inflytande för att förkasta honom, vilket föranledde Jesus att säga, "Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de kraftgärningar som är gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det ha stått ännu i dag" (Matteus 11:23).
Men nu, när vi läser Jairus berättelse i Markus 5, finner vi att sorg har kommit till föreståndarens hus. Hans tolvåriga dotter ligger till sängs "på sitt yttersta" (Markus 5:23). Helt visst fick detta Jairus att ta sig en ny funderare om Jesus.
Det var en fruktansvärd sorg som förde Jairus till Kristus.
Om detta bekymmer inte hade drabbat Jairus hem, betvivlar jag att han hade kommit till Jesus. Tänk själv: Till och med miraklet med den återställda handen hade inte berört Jairus. Otaliga flockades för att höra Jesus predika och se honom göra mirakler, ändå var det inget av dem som drog Jairus till honom. Kanske Jairus egna dotter visste om Kristus, eftersom Skriften säger att barnet trodde på honom och lovprisade honom. Jag kan föreställa mig denna sjuka lilla flicka bönfalla, "Far, kalla på Jesus. Han ska hela mig."
Nu låg Jairus älskade barn på sitt yttersta. Vilken inre strid förde synagogföreståndaren innan han sökte upp Jesus för att få hjälp? Hans sociala krets hånade Kristus och kallade honom för en bedragare. De ville förgöra honom, till den grad att de planerade hans död. Om Jairus skulle kalla på Jesus för hjälp skulle han bli utesluten, avstängd, förlöjligad. Det skulle inte bara kosta honom hans position i synagogan men även hans plats i det religiösa samhället. Han skulle bli en utstött.
Jag tror att det är därför vi får höra att "mycket folk följde" Jairus när han till slut sökte upp Kristus (Markus 5:24). Människorna i Kapernaum ville se vad som skulle hända denna synagogföreståndare om han tog med sig Jesus in i sitt hem.
Så vad var Herrens respons när Jairus föll ner för hans fötter och "bad honom enträget"? Vi får rätt och slätt veta att "då gick han [Jesus] med mannen" (Markus 5:24). Kristus svarade i kärlek, trots att Jairus tro på honom föddes i sorg. Jag kan föreställa mig vad lärjungarna tänkte: "Den här mannen Jairus ville inte ha någonting med Jesus att göra när allt var bra. Nu vill han bara ha honom eftersom han har problem. Jairus har kommit till Jesus när han inte har något annat val."
De hade rätt: Endast bedrövelse hade drivit Jairus till Jesus. Men faktum är att vi tjänar en Frälsare som kärleksfullt svarar på alla våra sår, all vår smärta och bedrövelse. Tänk efter: Vi har alla gjort det som Jairus gjorde. För länge sedan glömde vi Herren, vi försummade honom, kanske till och med förkastade honom. Ändå är detta frågan vår Gud är mest angelägen om: "Var är du med mig just nu? I den bedrövelse du är i just nu, vill du kalla på mig?"
Till och med när Gud tuktade sitt folk Israel var han djupt rörd av deras smärta. Domarboken 10:16 berättar för oss, "Då kunde han icke längre lida att se Israels vedermöda." Bokstavligt talat sörjde Herren över sitt folk, fylld av djup smärta. Ända till den tidpunkten hade han sagt till den generationen, "Jag kommer aldrig mer att rädda er." Men nu, i deras stund av elände, svarade han genom att gå in i deras bedrövelse.
Vi ser detta mönster genom hela Gamla testamentet. Gång på gång läser vi, "Gud ångrade sig på grund av deras jämmer." Frasen antyder "ömka, sörja, trösta, att lätta på bördan."
Gud sörjer till och med över sina barn när Han dömer. Psalmisten gör ett ofattbart uttalande: "Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd. Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap" (Psaltaren 106:45-46, min kursivering). När Gud ser sina barn plågas, sörjer han inte bara över dem, han får till och med deras fiender att ömka sig över dem!
Du är kanske tyngd av någon djup bedrövelse när du läser detta. Det kanske är över någon som är dig kär som lider, är i problem eller är plågad. Det kan vara en son eller dotter som har avfallit, som långsamt sjunker ner i syndens död. Det kan vara en älskad som möter en allvarlig, hotande ekonomisk kris. Jag säger till alla: Jesus Kristus är rörd av din bedrövelse.
Det är underbart att ha Jesus vandrande med oss genom vår smärta, som han gjorde med Jairus. Men även om det ser ut som att ett mirakel är på väg kan det bli fördröjningar. Trots att Kristus var med honom skulle en dödlig fördröjning föra Jairus till ett lägeav hopplöshet.
Jairus mirakel försenades när Kristus svarade på en beröring från en som var desperat.
På vägen till Jairus hus möttes de av en kvinna som led av kronisk blödning. Under tolv år hade hon blödit utan uppehåll. Hon höll bokstavligen på att dö en långsam död. Lukas, läkaren, skrev att hon "hade förslösat allt det hon ägde på läkare, men inte kunnat bli botad av någon" (Lukas 8:43, Reformationsbibeln).
Den judiska lagen förklarade denna kvinna "oren". För oss representerar hon en typ av troende som är fast i "orenhet" eller synd. Faktum är att några som läser detta budskap kan "blöda" av något som för dem har varit en syndens obotlig plåga. Genom åren har deras andliga liv långsamt ebbat ut i vad som utvecklats till en förlorad strid.
Under tolv år förde denna kvinna den sortens strid. Hon sökte överallt efter botemedel. Hon kunde höra talas om någon specialist och det ökade hennes hopp. Med varje doktor som hon konsulterade skulle hon på nytt upprepa sin berättelse och säga, "Det här är mitt problem." De tog alla hennes pengar och gav henne löften. Men varje gång gick hon hem modfälld. Denna kvinna måste vid någon tidpunkt ha tänkt, "Det är ingen idé. Mitt tillstånd är hopplöst. Jag kommer att fortsätta lida ända tills jag långsamt dör."
Tråkigt nog ser jag mängder av kristna idag som gör just det som denna kvinna gjorde. De springer till vilket ställe som helst som erbjuder ett svar. De förklarar sitt problem gång på gång, och hoppas att de denna gång ska finna befrielse. Det enda de vill är att någon stoppar blödningen i deras hjärtan.
Nu sträckte sig denna lidande kvinna ännu en gång ut. Denna gång var det för att röra vid denne man Jesus, att bara nudda vid hörntofsen av hans klädnad. Och när hon gjorde det blev hon omedelbart helad!
Just då vände sig Jesus om och frågade, "Vem rörde vid mig?" Detta orsakade att "kvinnan fruktade och bävade [mycket]" (Markus 5:33). Varför bävade hon av fruktan? Det var på grund av att hon var ceremoniellt oren. Hon var inte ens tillåten att tillbedja med andra, ännu mindre röra vid någon. Judisk lag fastslog, "Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar är ute" (3 Mosebok 12:4).
Denna kvinna var rädd för att erkänna vad hon hade gjort. Hon hade faktiskt anledning att frukta för sitt liv. Men, "hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen" (Markus 5:33).
Här ser vi två skäl till varför Jesus tillät fördröjningen av Jairus mirakel.
Första anledningen var att Jesus ville befria denna kvinna från hennes känsla av orenhet. Han ville använda ögonblicket till att offentligt avlägsna hennes skam.
Jag känner många kristna som lever som denna kvinna gjorde, under ett moln av fruktan på grund av deras "orenhet". Kanske detta beskriver dig. Du har levat med en inrotad synd så länge så du tänker, "Men hur är det med min hemska historia av synd? Om Jesus helar fullständigt är det helt säkert någonting fel med mig. Jag hör inte till kyrkan. Det är en helig plats och jag är inte ren."
Jag säger dig att om du är i en bra, omsorgsfull församling, då är du på rätt plats – eftersom Doktorn är inne! Ingen kommer att bry sig om hur ont ditt förflutna är eller hur länge du varit "oren". I stället bör de bry sig så pass så de bara frågar "Vill du bli helad?"
Detta för oss till den andra anledningen varför Jesus fördröjde Jairus mirakel: Han försökte lära Jairus en djupgående lärdom. Föreställ dig vad som pågick i den scenen: Jairus var desperat över att ta med sig Jesus till sin dotters säng. Men denna kvinna med blödningen pratade osammanhängande och berättade för Jesus hela sin historia. Enligt Skriften, "Berättade hon allting", vilket tog väldigt lång tid.
Jag undrar om Jairus sa till sig själv, "Den här kvinnan har varit sjuk i tolv år. Kunde inte det här få vänta bara några timmar till? Min dotter är nära att dö just nu." Jag föreställer mig att han vrider sina händer och nervöst byter fot, gungar på tårna och kikar framåt för att se om en budbärare är på väg.
Faktum är att Jesus kunde ha gått direkt till Jairus hem utan fördröjning. Han hade kunnat hela kvinnan där och då utan att lyssna på hela hennes historia. Men han fördröjde det hela för ett syfte. Här var del ett av lärdomen han ville dela med sig av: Det är möjligt för oss att vara så förtärda av våra egna lidanden och skador, våra egna behov av ett mirakel, så att vi inte kan fröjdas över vad Jesus gör för andra. Kort sagt, vår smärta kan gör oss blinda för någon annans än våra egna behov.
Det leder oss till del två av lektionen. När vi ser vad Jesus gör för andra kan det bygga upp vår tro för vårt eget problem. Jag tror att Kristus försökte styrka Jairus tro i denna scen. Han kan gott och väl ha sagt till honom, "Jairus, jag vet om din desperation. Jag vet allt om din dotters situation. Men kan du inte sträcka dig ut till denna stackars kvinna? Hon har lidit varje dag under tolv år, varje timme sedan det ögonblick när din dotter föddes."
Så, har det varit en fördröjning i svaret på din bön? Ser du andra runt omkring dig få segrar, bli berörda och helade, få mirakler gjorda – trots det står du bredvid hjälplös i ditt lidande? Blir du otålig eller arg på Gud och ropar, "Varför inte jag Herre? Var är mitt mirakel? Varför är det fördröjt?" Om det är så har du helt missat poängen. Herren försöker bygga upp din tro. Han vill att du flyttar bort från bedrövelse och in i förtroende för honom vilken fördröjning som än må komma. Han visar dig att han kan vara verksam i att hela tusentals runt omkring dig och ändå fortfarande ge akt på dig!
Jesus svarar i synnerhet när allt hopp verkar vara ute.
Jag undrar om Jairus kunde höra Jesus förunderliga ord till den blödande kvinnan: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga" (Markus 5:34). Jag betvivlar att Jairus hörde något av det, eftersom hans fokus nu var på en budbärare som sprang mot honom. Skriften säger att medan Jesus fortfarande talade mirakelord till kvinnan fick Jairus en nedslående rapport: "Din dotter är död" (5:35).
Åh, vilka lögner Satan måste ha viskat i Jairus öra: "Allt detta har varit förgäves. Jesus kan inte göra någonting för dig. Det finns inte något mirakel. Denna kvinna hävdar att hon blivit helad, men är det på riktigt?" Sedan kom de genomträngande orden från budbäraren: "Varför besvära Mästaren mer?" Tänk på vad som sades till Jairus här: "Det är ingen idé. Det är alldeles för sent för Gud att verka. Tack, Jesus, men nej tack. Du väntade alltför länge med att hjälpa."
Jag kan höra en röst som klandrar Jairus genom allt detta: "Du litade på denne Jesus. Du föll ner för hans fötter och tiggde om hans hjälp. Men inget av det fungerade. Det är dags att bita ihop tänderna och gå tillbaka till synagogan. Jesus kan inte hjälpa dig."
Men Jesus hörde allting som pågick. Nu när han såg fruktan, förtvivlan och bedrövelsen i Jairus ansikte sa han till honom, "Frukta icke, tro allenast" (Markus 5:36). Jag tror att Kristus sa till den där folkmassan och till oss idag: "Det räcker inte att vandra med mig, ropa på mig och falla ner vid mina fötter i ånger. Ni måste lita på mig. Ni måste tro att jag kan få fram liv ur död."
Sannerligen, det blev ett avgörande test av tron för Jairus. Han tvingades se döden rakt i ansiktet. Denna nedbrutna mans älskade dotter var död. Föreställ dig kaoset och förvirringen i hans hem när han och Jesus anlände. Jag ser Jairus hustru kollapsa i hans armar och ropa, "Var har du varit? Det är för sent. Vår dyrbara dotter är död!"
Så som seden var på den tiden var där på skådeplatsen avlönade professionella gråterskor som grät och klagade. Men när Jesus såg allt detta, sa han till samlingen, "Varför klagar ni och gråter? Flickan är ickedöd, hon sover" (5:39). Vad blev deras reaktion? "Då hånlog de åt honom" (5:40). Än en gång förkastade de Jesus budskap.
Älskade, denna scen åskådliggör vad Herren ber oss alla om. Vi ska gå rakt in i platsen för vår förvirring, med död, fasa och åtlöje som får oss att vända bort blicken, och lyda hans ord: "Frukta inte, tro allenast!"
Vi vet inte ifall Jairus tro förblev stark eller om hans hjärta krossades av fruktan. Vi vet bara att alla blev förbluffade över vad som hände därefter. Jesus tog den lilla flickan vid handen och sa, "Flicka, jag säger dig, stå upp. Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blev strax uppfyllda av stor häpnad" (5:41-42).
Församling, vi måste påminna oss Jesus ord gång på gång – ställda inför hopplöshet och död, när alla möjligheter är uttömda och inget mänskligt kan göras: "Frukta icke, tro allenast." Du kanske säger, "Men när jag plågas har jag inte styrkan att tro. Jag är alltför svag, alldeles förkrossad." Jag erkänner att till och med efter 58 år i tjänst ber jag fortfarande, "Herre, du måste ge mig tro. Jag kan inte tro av mig själv." Men jag kan också vittna om att den Helige Ande är trofast i att göra det verket. Han har aldrig svikit mig i att göra det för mig.
Till slut säger Paulus att en tid kommer när "ni kan […] uträtta allting väl och bli bestående" (Efesierbrevet 6:13, Reformationsbibeln). Vi står på Guds Ord – trots all smärta och bedrövelse, trots all köttets svaghet. Jairus gjorde det, och så gjorde även den blödande kvinnan. De beslutade, "jag behöver bara vidröra hörntofsen av hans klädnad."
Det enda vi behöver för vår kamp är Jesus, som kan få fram liv ur död!
David skrev i en psalm att Herren "andades för att placera ut stjärnorna." Tänk efter: Bara andan från Guds mun satte varje galax på sin plats. David berättar för oss, "När du plågas, stanna och titta upp. Du kommer att inse att om Gud kan göra detta, kan han helt visst möta dina behov." Jag håller med. Om du, när du plågas, fokuserar på Guds majestät kommer du att få ta emot mer än vad något svar från en predikant skulle kunna ge dig.
Du kanske tänker att Gud svikit dig eftersom han inte har svarat. Jag säger dig, ditt mirakelord är på väg. Han håller på med din räddning just nu och har gjort det sedan det ögonblick då du första gången bad. Han har lovat att aldrig överge dig. Haven må ryta, bergen må falla ner i havet, och allt som kan skakas kommer att skakas. Men han kan inte skakas, och inte heller hans syften för sin församling.
Jag säger till den homosexuelle, "Lägg av med att gräva i ditt förflutna och utforska rötterna till din livsstil. Pressa på med tro och vidrör Jesus du själv, som denna kvinna gjorde." Jag säger till alla som är anfäktade av synder: "Sluta spring omkring och leta efter hjälp och säga att det är hopplöst. Pressa på med tro och vidrör Jesus. Lyd honom, och han kommer att hela dig." Jag säger till alla som har bedrövade hjärtan: "Lämna över din börda till Jesus. Överlåt sedan allt i hans händer. Frukta icke, tro allenast!"
När du vidrör Jesus – när du sträcker dig ut efter hans hörntofs – tar du emot hans kraft. När den blödande kvinnan rörde vid honom, berättas det för oss att "det hade gått ut kraft från honom" (Markus 5:30). Ordet för "kraft" här betyder "makt". Detta betecknar makt över all orenhet, synd och död.
Kom ihåg, han är den Gud som har skapat allting – inberäknat dig och mig. Om denne Gud kunde skapa ett rent hjärta i David, en mördare och äktenskapsbrytare, kan han göra samma sak i dig. Han kan vända på ditt liv. "Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare" (Hebreerbrevet 12:2).
Käre helige, Jesus är med dig just nu i din kamp. Du kan pressa på och vidröra honom så visst som den blödande kvinnan gjorde. Du kan få uppleva Kristus återupplivande, helande kraft, precis som Jairus gjorde. Han går bredvid dig genom allt, genom varje fördröjning. Och han har en plan att föra dig från död till liv. Frukta icke – tro allenast!
Av David Wilkerson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar