 |
| Spurgeon |
Det framgår tydligt av den text vi nyligen har
citerat att omvändelse är förbunden med syndaförlåtelsen.
I Apg. 5: 31 läser
vi, att Jesus blivit upphöjd för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse.
Dessa båda välsignelser kommer från den heliga hand, som en gång varit
fastnaglad på korsets trä, men som nu är upphöjd i härligheten.
Ånger
och tro utgör tillsammans omvändelsen
Omvändelse och syndaförlåtelse är enligt Guds eviga
nåd oskiljaktigt förenade med varandra, och vad Gud har förenat må ingen människa
åtskilja. Omvändelse måste åtfölja syndaförlåtelsen och du skall lätt inse, att
det måste vara så, om du blott tänker litet på saken. Det kan inte vara så att
förlåtelse för synden skulle kunna ges åt en obotfärdig syndare, ty det skulle
vara att bekräfta honom på hans onda vägar och att lära honom att tänka lätt om
synden. Om Herren skulle säga: "Du älskar synden och lever i den, och du
blir värre och värre, men det gör detsamma, jag förlåter dig i alla fall",
så vore ju detta att proklamera en fasansfull frihet för ogudaktigheten.
Grundvalarna för samhällsordningen skulle bli
rubbade och en moralisk upplösning skulle följa. Det kan inte uttryckas, hur
oräkneligt mycket ont, som skulle bli följden, om omvändelsen kunde skiljas
från syndaförlåtelsen och Gud kunde överse med synden, medan syndaren förblev
lika hårt fäst vid den som förut. Det ligger i själva sakens natur, om vi tror
på Guds helighet, att det måste vara så, att vi inte kan få förlåtelse om vi
lever kvar i vår synd och inte vill ångra den, utan vi måste då skörda
följderna av vår hårdnackenhet.
Enligt Guds oändliga godhet och barmhärtighet har vi
det löftet, att om vi vill överge och bekänner våra synder, samt genom tron tar
emot den nåd, vilken är oss beredd i Kristus Jesus, så är Gud trofast och
rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all
orättfärdighet. Men så länge Gud lever, kan det inte vara något löfte om nåd
för dem, som framhärdar i obotfärdighet och vägrar att erkänna sin syndaskuld.
Säkerligen kan ingen rebell vänta sig, att konungen skall förlåta hans
förräderi så länge han förblir i öppet uppror mot honom, och ingen kan heller
vara nog dåraktig att inbilla sig, att all världens Domare skall ta bort våra
synder, om vi själva vägrar att överge dem.
Att
bli befriad från syndens herravälde
Dessutom måste det vara så för den gudomliga nådens
fullkomlighets skull. Den nåd som kunde förlåta synden och likväl tillåta
syndaren att fortleva i den, vore en svag och ytlig nåd. Det skulle vara en
ojämn och missbildad nåd, med ena foten lam och ena handen borttvinad. Vilken
tror du skulle vara den större förmånen: reningen från syndens skuld eller
befrielsen från syndens makt? Jag vill inte försöka att uppväga dessa båda
utomordentligt stora nådebevis mot varandra, och inget av dem skulle ha kommit
oss till del utan Jesu dyrbara blod, men det tycks mig likväl, att bli befriad
från syndens herravälde, bli heliggjord, bli gjord lik Gud, måste räknas som
den största av de två, om någon jämförelse kan komma på fråga.
Att erhålla förlåtelse är en omätlig förmån, och
David uttalar också detta, i en av de första punkterna i en av sina lovpsalmer
med dessa ord: "Som förlåter dig alla dina synder." Men om vi kunde
erhålla förlåtelse och likväl hade tillåtelse att älska synden, att frossa i
orättfärdigheten, att vältra oss i lustarna, vad skulle vi väl ha för nytta av
en sådan förlåtelse? Skulle den inte vändas till ett sött gift för oss, vilket
slutligen skulle på det grundligaste sätt fördärva oss?
Att bli tvättad och
likväl ligga kvar i dyn, att bli förklarad ren och likväl ha kvar
spetälskefläcken på sin panna, skulle vara ett verkligt hån av nåden. Vad
gagnade det väl att en människa fördes ut ur sin grav, om hon förblev död,
eller att en blind fördes ut i ljuset om han förblev blind?
Nej, Gud vare tack, att han som förlåter alla våra
synder också helar alla våra brister! Han, som tvår oss rena från det
förflutnas fläckar, drar oss också bort från de nuvarande onda vägarna samt
bevarar oss från framtida fall. Vi bör med glädje ta emot både omvändelse och
förlåtelse, ty dessa båda kan inte åtskiljas. Förbundsarvet är ett enda
oskiljbart helt och kan inte sönderstyckas. Att itudela nådens verk vore att
hugga det levande barnet i två stycken, och de som kunde tillåta detta skulle
inte ha något intresse av det.
Jag vill fråga dig, som av uppriktigt hjärta söker
Herren, huruvida du skulle vara nöjd med blott den ena av dessa nådegåvor?
Skulle det väl tillfredställa dig, min läsare; om Gud kunde förlåta dig synden
och tillåta dig att vara lika världslig och ogudaktig, som förut? O nej, den
uppväckta själen är mer rädd för själva synden än för dess straffande följder.
Ditt hjärtas innersta rop är inte framför allt: "Vem skall befria mig från
syndastraffet?" utan: "Jag arma människa, vem skall frälsa mig från
denna dödens kropp? vem skall sätta mig i stånd att leva höjd över frestelsen
och att bli helig såsom Gud är helig?" Men då föreningen av omvändelse och
syndaförlåtelse överensstämmer med Guds nådiga vilja, och denna förening är dessutom
nödvändig för att frälsningen skall vara fullkomlig och för helighetens skull,
så kan du vara förvissad om att den står orubbligt fast.
Den
som får förlåtelse, ångrar sina synder
Omvändelse och syndaförlåtelse är också förenade med
varandra i alla troendes erfarenhet. Det har ännu aldrig funnits någon, som
uppriktigt och med troende botfärdighet ångrat sina synder, som inte erhållit
förlåtelse, och å andra sidan har aldrig någon människa tagit emot förlåtelse
utan att ha ångrat sina synder. Jag tvekar inte att säga, att det under
himmelens valv aldrig funnits, finns eller skall finnas något fall, där synden
blivit avtvättad, utan att hjärtat på samma gång blivit fört till ånger och tro
på Herren Jesus Kristus. Hatet till synden och medvetandet om syndaförlåtelsen
förenar sig med varandra i själen och förblir förenade så länge vi lever.
Dessa båda yttringar av den gudomliga nåden verkar
och återverkar alltjämt på varandra. Den människa, som får förlåtelse, ångrar
för den skull sina synder, och den, som ångrar sina synder, har den största
vissheten att de är honom förlåtna. Erinra dig allra först, att
syndaförlåtelsen leder till ånger och omvändelse, som vi också sjunger med
Hartts ord:
Lagens
hot kan blott förskräcka,
Skilt
från evangeli tröst!
Nåden
ensam rätt kan väcka,
Syndasorg
i stenhårt bröst.
När vi är förvissade om att vi är förlåtna, avskyr
vi syndfullheten, och jag tror att det är, då tron växer till full visshet, och
vi är höjda över allt tvivel om att Jesu blod tvättat oss vitare än snö, som
vår ånger och botfärdighet uppnår sin högsta punkt. Ångern tillväxer allt efter
som tron växer.
Missförstå dock inte denna sak: Ångern är inte ett endast några
dagars eller veckors verk, en tids botgöring, vilken man försöker komma igenom
så fort som möjligt. Nej, detta är nåden över en livstid, som tron själv. De
späda Guds barn ångrar sina synder, och detsamma gör även de unga männen/
kvinnorna och fäderna/ mödrarna. Ångern är en oskiljaktig följeslagare till
tron.
Ånger
och tro är förenade
Medan vi vandrar i tro och inte i åskådning, glimmar
ångerns tår i trons öga. Det finns ingen sann ånger, som inte kommer av tro på
Jesus, och det finns å andra sidan ingen sann tro på Jesus, som inte är förenad
med ånger. Ånger och tro är liksom siamesiska tvillingar, till livet förenade
med varandra. I samma mått som vi tror på Kristi förlåtande kärlek ångrar vi
synden, och i samma mått som vi ångrar synden och hatar det onda, gläds vi över
fullheten av den förlåtelse, som Jesus blivit upphöjd till att ge.
Du skall aldrig kunna rätt värdera förlåtelsen utan
att känna någon ånger, och du skall aldrig heller erfara den djupaste ångern,
förrän du fått full visshet om dina synders förlåtelse. Det kan tyckas
underligt, men det är likväl så. Ångerns bitterhet och förlåtelsens ljuvlighet
blandar sig med varandra i varje nådeliv och frambringar tillsammans, en
oförliknelig lycksalighet.
Dessa båda förbundsgåvor utgör en ömsesidig
försäkran om varandra. Om jag vet att jag verkligen ångrar mina synder, vet jag
även att jag fått förlåtelse för dem. Och hur skall jag kunna få veta att jag
fått förlåtelse, så vitt jag inte vet, att jag vänt om från mitt förra
syndaliv? Att vara en troende är att vara botfärdig. Ånger och tro utgör
tillsammans den omvändelse, som Jesus är upphöjd till att ge. De är som två
ekrar i samma hjul, två handtag på samma plog.
Ångern har mycket träffande blivit beskriven som ett
hjärta, som blivit brutet av smärta över synden och som brutit med synden; och
den kan lika väl kallas för ett bortvändande från synden som ett återvändande
till Gud. Den innefattar en sinnesändring av det mest genomgående slag och
åtföljs av, både en sorg över det förflutna och ett fast beslut om förändring
för framtiden.
Den
rätta ångern är
Det
onda överge,
Och
att med avsky se
På
synden, som oss förr var kär.
Då nu detta är fallet, kan vi vara förvissade om
våra synders förlåtelse, ty Herren har aldrig vägrat förlåtelse åt ett hjärta,
som blivit förkrossat över synden och som brutit med synden. Och om vi å andra
sidan åtnjutit förlåtelse genom Jesu blod samt är rättfärdiggjorda av tron och
har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus, så vet vi att vår ånger och tro
är av det rätta slaget.
Förlåtelse
och omvändelse flödar från samma källa
Du må dock inte anse din ånger som en orsak till
syndaförlåtelsen utan endast som åtföljare till den. Vänta inte att bli i stånd
till att ångra din synd, förrän du fått syn på nåden i Jesus Kristus och hans
villighet att utplåna den. Låt dessa båda välsignade ting behålla sin rätta
plats, och betrakta dem i deras förbindelse med varandra. De utgör en Jakin och
Boas i vår frälsningssak. Jag menar att de liknas vid Salomos två stora pelare,
som stod i förhuset till Herrens hus och bildade en majestätisk ingång till den
heliga platsen. Ingen människa kommer fram till Gud utan att passera mellan de
båda pelare, som heter ånger och syndaförlåtelse.
Nådeförbundets regnbåge framstrålar i hela sin
skönhet på hjärtats grund, när ångerns tårar blir belysta av den fulla
förlåtelsens ljus. Ångern över synden och tron på den gudomliga förlåtelsen
utgör varp och inslag i den sanna omvändelsens väv. På dessa tecken skall du i
sanning känna igen en Israelit.
För att återkomma till det skriftställe, vilket vi
har betraktat, vill jag nu vidare göra dig uppmärksam på att både förlåtelse
och omvändelse flödar från samma källa och ges av samme Frälsare. Herren Jesus,
som blivit upphöjd i härligheten, ger båda åt samma hjärta. Du skall aldrig
någon annanstans, finna varken det ena eller det andra. Jesus har båda dessa
gåvor i beredskap, och han är färdig att ge dem genast och helt och hållet
fritt, åt alla som vill ta emot dem från hans händer.
Må vi aldrig glömma, att Jesus ger allt som är
nödvändigt för vår frälsning. Det är högeligen viktigt för alla nådesökande att
komma ihåg detta. Tron är lika mycket en gåva av Gud som den Frälsare, på
vilken tron förlitar sig, och syndaångern är lika mycket ett nådeverk, som
utförandet av den försoning, genom vilken synden utplånas.
Frälsningen är från det första till det sista av nåd
allena. Missförstå mig inte. Det är inte den Helige Ande som ångrar. Han har
aldrig gjort något, som han skulle behöva ångra. Och om vi än skulle kunna
tänka oss, att han kunde ångra, skulle detta likväl inte hjälpa vår sak. Vi
måste själva ångra vår egen synd, om vi skall kunna bli frälsta från dess makt.
Det är inte Herren Jesus Kristus som ångrar. Vad skulle väl han ha att ångra?
Nej, vi måste själva ångra vår synd med fullt samtycke med vår sinnesförmåga.
Vår vilja, våra böjelser och våra själsrörelser, allt måste på det innerligaste
samverka i syndaångerns välsignade handling, och likväl ligger bakom all denna
vår personliga handling, ett hemlighetsfullt heligt inflytande, vilket smälter
hjärtat, ger botfärdighet samt åstadkommer en fullständig omskapelse.
Guds Helige Ande upplyser oss, så att vi kan inse
vad synden verkligen är, och gör den därigenom avskyvärd i våra egna ögon. Guds
Ande vänder oss även till helighet, så att vi av hjärtat värderar, älskar och
önskar den, och ger oss den inre drift, varigenom vi förs steg för steg framåt
i helgelsen.
Guds Ande verkar i oss till att vilja och göra efter Guds goda
behag. Låt oss då redan i denna stund överlämna oss åt denne gode Ande, att han
måtte leda oss till Jesus, som av fri nåd vill ge oss den dubbla välsignelsen
av omvändelse och syndernas förlåtelse, enligt sin nåds rikedomar. "Av nåd
är ni frälsta."
________________________________________
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands
mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år
och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park
Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon
var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han
kom med sina levande och praktiska predikningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar