 |
| Munkristen |
MÖTET MED MUNKRISTEN
Och jag såg i min dröm att Trofast som under den fortsatta vandringen råkade att se åt ena sidan, upptäckte en viss Munkristen gå i bredd med dem på lite avstånd (ty på detta ställe var det tillräckligt utrymme för alla tre). Denne man var reslig men såg bättre ut på långt än nära håll.
Trofast frågade honom: Vän, vart går du? Är du också på väg till det himmelska landet?
Munkristen: Ja, just dit är jag på väg.
Trofast: Det gläder mig. Då hoppas jag att vi får ert goda sällskap?
Munkristen: Jag vill med största nöje vara er medvandrare på vägen.
Trofast: Kom då och låt oss gå tillsammans och använda tiden till samtal om uppbyggliga ting.
Munkristen: Det vore för mig mycket angenämt att samtala om uppbyggliga ting med er eller med vilken annan som helst, och det gläder mig att jag träffat på sådana som har sinne och längtan för något så nyttigt. Ty, sanningen att säga, det finns blott få som under sin vandring bryr sig om att använda tiden så. De flesta tycker istället mycket mera om att tala om onyttiga ting, och det har ofta gjort mig ledsen.
Trofast: Ja, det är i sanning högst beklagligt, ty vad kan väl vara ett värdigare föremål för en människas tunga och mun här på jorden än de ting som Gud tillhör?
Munkristen: Jag tycker så mycket om er, ty ert tal är fullt av övertygelse. Jag vill endast tillägga: Vad kan vara så angenämt eller så nyttigt som att tala om de ting som Gud tillhör? Det kan inte finnas något mer angenämt. Och säg, om man finner nöje i underbara ting, som att tala om tingens historia eller hemliga mening, eller om någon älskar att tala om underverk eller tecken och under, var kan han väl finna sådant så väl upptecknade och så härligt skildrade som i den heliga Skrift?
Trofast: Det är sant. Men vårt främsta syftemål bör ändå vara att dra nytta av de ting om vilka vi tala.
Munkristen: Det är just vad jag menar, ty inget kan vara nyttigare än att tala om sådant. Därigenom kan man nämligen få kunskap om mycket, som t.ex. om de jordiska tingens förgänglighet och förträffligheten av de ting som finns där ovan.
Detta menar jag i allmänhet.
Men särskilt kan man därigenom lära sig den nya födelsens nödvändighet, våra gärningars otillräcklighet, behovet av Kristi rättfärdighet osv. Sedan kan man av det lära sig vad det är att ångra sig, att tro, att bedja, att lida och dylikt.
Dessutom kan man till sin egen tröst och styrka genom det lära sig vilka stora löften och tröstegrunder som evangelium innehåller. Till sist kan man genom det lära sig att avfärda falska meningar, försvara sanningen och undervisa de okunniga.
Trofast: Allt detta är sant och det gläder mig att höra er tala så.
Munkristen: Ack, bristen på sådana samtal är orsak till att så få förstår hur nödvändiga tron och nådens verk är i själen för det eviga livets uppnående, och det är även en orsak till att de flesta i sin okunnighet umgås med lagens gärningar genom vilka ju ingen kan förvärva himmelriket.
Trofast: Men tillåt mig säga er, att den himmelska kunskapen om dessa ting är en Guds gåva vilken ingen kan nå bara genom mänskligt bemödande eller genom samtal.
Munkristen: Allt detta vet jag mycket väl, ty ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen (Joh 3:27).
Allt är av nåd, inte av gärningar. Till bevis för detta kunde jag anföra hundra bibelord.
Trofast: Utmärkt! Vilket ämne ska vi då välja för en stunds samtal?
Munkristen: Ni får välja. Jag är villig att tala om himmelska ting eller jordiska ting, om de ting som hör till lagen, eller de ting som hör till evangelium, om heliga ting eller världsliga ting, om förgångna ting eller tillkommande ting, om utländska eller inhemska ting, om väsentliga ting eller tillfälliga ting, bara samtalet förs på ett sätt som leder till uppbyggelse.
Nu blev Trofast alldeles förundran, och gående fram till Kristen (som under hela samtalet gått tyst för sig själv) viskade han till honom: Vilken lysande reskamrat har vi inte fått! Denne man blir utan tvivel en förträfflig pilgrim. Då började Kristen blygsamt le och sa: Denne man, av vilken du är så betagen, skulle med sin tunga kunna bedra tjugo som inte känner honom.
Trofast: Känner du då honom?
Kristen: Om jag känner honom? Ja, bättre än han känner sig själv.
Trofast: Men säg mig då vem han är?
Kristen: Han heter Munkristen och bor i vår stad. Det förvånar mig att han kan vara obekant för dig. Men vår stad är ju stor.
Trofast: Vems son är han, och i vilken del av staden bor han?
Kristen: Han är son till en viss herr Vältalare och bodde i Pratgränd och är bland alla sina bekanta känd under namnet Munkristen från Pratgränd. Men trots sin rörliga tunga är han en ganska eländig gestalt. Trofast: Men han verkar ju vara en mycket trevlig man.
MUNKRISTENS RÄTTA VÄSEN
Kristen: Ja, för dem som inte känner honom närmare, ty han ter sig bäst bland främmande. Hemma däremot, spelar han upp en ganska bedrövlig roll.
Ditt ord att han ser ut som en trevlig man påminner mig om vad jag anmärkt angående vissa målares tavlor, att de ter sig bäst på avstånd men är på nära håll allt annat än vackra.
Trofast: Jag tror nästan att du skämtar med mig, eftersom du log.
Kristen: Om jag än log, så förbjude mig Gud att jag skulle skämta i en sådan sak som denna eller falskt anklaga någon. Men jag ska ge dig en ännu utförligare beskrivning på denne man.
Han passar för vilket sällskap som helst och för vilket samtal som helst. Lika välsmort som han nu talar med dig lika välsmort talar han en annan gång vid glaset.
Och ju mer ölet stiger honom åt huvudet desto mer flödar hans mun över med fromt tal. Gudsfruktan har inget rum varken i hans hjärta, hans hus eller hans umgänge.
Allt som han har av gudsfruktan ligger dallrande på hans tunga, och han använder kristendomen endast för att göra väsen med den.
Trofast: Menar du det? Då har jag verkligen misstagit mig vad gäller denne man.
Kristen: Misstagit dig? Ja, det kan du vara säker på. Kom ihåg ordspråket: De talar men handlar inte … Guds rike består inte i ord utan i kraft (Matt. 23:3; 1 Kor. 4:20).
Denne man talar om bönen, omvändelsen, tron och den nya födelsen, men han kan bara tala om dem. Jag har varit i hans hus och gett akt på honom både hemma och borta. Jag vet att vad jag säger om honom är sant. Hans hus är så tomt på gudsfruktan som äggvitan är tom på smak.
Det finns hos honom varken bön eller tecken till ånger över synden. De oskäliga djuren tjänar på sitt sätt Gud bättre än han. Han är en riktig skamfläck för kristendomen och en vanära för alla som känner honom. Och för hans skull har man knappt ett gott ord att säga om kristendomen i hela den trakt av staden där han bor (Rom. 2:24, 25).
Det är ett allmänt ordspråk bland dem som känner honom, att han är ett helgon borta men en djävul hemma, och hans stackars hustru och barn får nog erfara det.
Han är så vresig, så grälaktig och så hård mot sina tjänare, att de varken vet vad de ska göra eller hur de ska tala för att vara honom till lags. Alla som har affärer med honom säger att det är värre att ha att göra med honom än med en skurk.
Av en skurk kunde de vänta sig någon ärlighet, men denne Munkristen gör allt för att bedra, skinna och lura dem. Dessutom uppfostrar han sina söner till att vandra i sina fotspår, och om han hos någon av dem finner tecken på galen feghet, ty så kallar han första tecknet till ömt samvete, så kallar han dem narrar och dumhuvuden och vill på inga villkor bruka dem till något viktigare ärende eller rekommendera dem hos andra. Jag är övertygad om att han genom sitt dåliga leverne kommit många att snava och falla och, om inte Gud förhindrar det, framöver ska föra än fler i fördärvet.
Trofast: Min broder, det är då min skyldighet att tro dig, inte bara därför att du säger dig känna honom, utan även därför att jag hoppas du bedömer människor så som det anstår en kristen. Ty jag kan inte tro att du säger allt detta av illvilja, utan därför att det verkligen förhåller sig så.
Kristen: Hade jag inte känt honom bättre än du skulle jag kanske haft samma tankar om honom som du i början hade.
Ja, hade han fått detta betyg endast av sådana som är kristendomens fiender så skulle jag ansett allt som förtal, ty förtal är något som fromma människors namn och bekännelse ofta få lida av från de ogudaktigas munnar.
Men jag kan på grund av egen vetskap bevisa att han är skyldig till allt vad jag nämnt, och till mycket mer som är lika illa. Dessutom skäms alla fromma för honom och kan varken kalla honom för broder eller vän. Om de känner honom kommer bara nämnandet av hans namn att få dem att rodna av skam.Trofast: Jag förstår att tala och göra är två olika saker och ska framöver bättre ge akt på denna skillnad. Kristen: Ja, det är i sanning två olika saker och lika skilda från varandra som själ och kropp, ty liksom kroppen utan själen endast är ett dött lik, så är också talandet, om det stannar vid det, endast ett dött lik. Själen i kristendomen är dess utövning i handling och gärning enligt ordet: Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern (Jak. 1:27).
Men detta inser inte Munkristen. Han tror att man blir en god kristen genom att bara höra och tala och bedrar därmed sin själ. Hörandet är endast den goda sädens utsående. Talandet är inget tillräckligt bevis på att denna verkligen burit frukt i hjärta och levnad. Vi ska veta att på domens dag ska människorna dömas efter sin frukt (Matt. 13 och 25).
Då ska det inte frågas: Trodde ni? Utan: Var ni görande eller endast talande kristna? Och därefter ska de dömas. Därför liknas världens ände vid vår skördetid. Du vet att vid skördetiden frågar man inte efter annat än frukt. Men förstå det inte så att ingenting av tron inte kunde behaga Gud, utan jag säger bara detta för att visa att Munkristens bekännelse den dagen ska bli av noll och intet värde.
Trofast: Detta påminner mig om Moses beskrivning på de rena djuren (3 Mos. l l; 5 Mos. 14).
Rena är sådana som både är tvåklövade och idisslande, inte sådana som antingen blott är tvåklövade eller blott idisslande. Haren idisslar men är likväl oren därför att han inte är tvåklövad.
Och detta är i sanning likt Munkristen: han idisslar, han söker kunskap, han idisslar ordet, men hans hov är inte kluven, han viker inte av från syndarens väg, utan liksom haren behåller han foten av en hund eller björn och är därför oren.
Kristen: Så vitt jag förstår har du angett den rätta evangeliska betydelsen av dessa bibelställen. Och jag vill tillägga en sak: Paulus kallar en del sådana stortalare en ljudande malm, eller en skrällande cymbal, och som han på ett annat ställe belyser dem, livlösa instrument (1 Kor. 13:1-3; 14:7).
Livlösa instrument, det är sådana som saknar den sanna tron och evangeli nåd och som därför aldrig kan få plats i himmelriket bland dem som är livets barn, inte ens om deras ljud, vad gäller deras tal, skulle vara likt en ängels.
Trofast: Se där, hans sällskap var i början inte på långt när så angenämt för mig som det nu är vidrigt. Vad ska vi göra för att bli kvitt honom?
Kristen: Följ mitt råd och gör som jag säger så ska du nog få se att han fattar avsmak för ditt sällskap, såvida nu inte Gud låter träffa hans hjärta och omvänder honom.
Trofast: Vad vill du då att jag ska göra?
Kristen: Gå fram till honom och inled ett allvarligt samtal om gudsfruktans kraft, och sedan han bejakat det, vilket han alldeles säkert kommer att göra, så fråga honom rent ut om denna kraft också bevisat sig i hans hjärta, hans hus och hans umgängelse.
Då steg Trofast åter fram till Munkristen och sa till honom: Är allt bra?
Munkristen: Tack för frågan, det är bra. Jag trodde att vi vid det här laget skulle haft rätt mycket samtal med varandra.
TROFAST AVSLÖJAR MUNKRISTEN
Trofast: Det låter bra. Om du vill kan vi nu börja. Och eftersom du låtit mig föreslå ämne så får det bli detta: Hur uppenbarar sig Guds frälsande nåd i en människas hjärta?
Munkristen: Jag ser därmed att vårt samtal kommer att handla om tingens kraft. Nåväl, det är en ganska god fråga och jag vill gärna svara er. Mitt svar blir i korthet detta: För det första, där Guds nåd är i hjärtat, där verkar den ett ropande mot synden. För det andra …
Trofast: Nej, vänta lite, låt oss nu närmare fundera över detta första. Jag tycker att du hellre borde säga: Nåden visar sig i detta att den böjer själen till att avsky sin synd.
Munkristen: Ja, men vad är det för skillnad mellan att ropa mot synden och att avsky henne?
Trofast: En ganska stor skillnad. En människa kan av förnuftsskäl ropa mot synden. Men avsky synden, det kan hon endast på grund av en helig motvilja mot den.
Jag har hört många ropa mot synden från predikstolen, trots att de alltför väl kunde fördra henne i sitt hjärta, sitt hem och sin umgängelse. Josefs matmoder ropade med hög röst (1 Mos. 39:15)
som om hon varit en mycket helig kvinna, men skulle trots det gärna velat begå otukt med Josef.
Somliga ropar mot synden alldeles som en mor kan ropa mot sitt barn som hon håller i famnen och kalla det en liten lortgris och odygding och strax därefter börja att kyssa och omfamna det.
Munkristen: Jag förstår nog att ni försöker fånga och snärja mig.
Trofast: Nej, visst inte, jag är endast angelägen om att sanningen ska komma i dagen. Men vad var det andra som enligt er mening bevisade tillvaron av ett nådens verk i hjärtat?
Munkristen: Stor kunskap i evangeli hemligheter.
Trofast: Det tecknet borde ha kommit först. Men antingen det kommer först eller sist så är även det falskt. Ty stor kunskap kan man förvärva sig i evangeli hemligheter utan att dock ha något nådens verk i själen. Ja, även om en människa skulle äga all kunskap och alla hemligheter så kan hon likväl vara ett ingenting och därmed ej heller ett levande Guds barn (1 Kor. 13:2).
Då Kristus sa: Förstår ni vad jag har gjort med er? tillade han: Saliga är ni om ni också gör det (Joh 13:12, 17).
Att höra och göra är något som behagar Gud. Det är nu inte så att hjärtat kan ha liv utan sann kunskap, ty utan kunskap är hjärtat dött. Men det är skillnad mellan kunskap och kunskap, mellan en kunskap som stannar vid blotta resonerandet över tingen, och en kunskap som åtföljs av trons och kärlekens nådeverk och förmår människan till att av hjärtat göra Guds vilja.
Den första kunskapen tillfredsställer en munkristen, men ingen sann kristen kan låta nöja sig utan den andra. Hans bön är: Ge mig förstånd så att jag tar vara på din undervisning och håller fast vid den av hela mitt hjärta (Ps. 119:34).
Munkristen: Du försöker åter att snärja mig. Sånt leder inte till uppbyggelse.
Trofast: Nåväl, om du behagar, så nämn ett annat kännetecken varigenom nådens verk uppenbarar sig. Munkristen: Nej, det bryr jag mig inte om, ty jag ser att vi i alla fall inte kan komma överens.
Trofast: Nåja, om du inte vill göra det, så hoppas jag du inte har något emot att jag gör det?
Munkristen: Må du använda din frihet...
Fortsätt och läs vidare här: http://www.solascriptura.se/deogloria/kr3.htm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar