Kristens Resa, sista delen, del 4, av John Bunyan

Del  4, Sista delen.

LÖFTETS NYCKEL TILL FRIHETEN
Just innan det blev dag utbrast den gode Kristen, likt en förryckt, följande ivriga ord: Vilken dumbom jag är som ligger så här i detta stinkande fängelse då jag egentligen kan gå fri! Jag har ju intill bröstet en nyckel som heter Löfte och som enligt min övertygelse kan öppna varje lås i Tvivlets slott.


Open door

Då sa Hoppfull: Vilka glada nyheter, käre broder, ta fram den och försök!
Då drog Kristen fram nyckeln och började lirka på dörren till fängelsehålan. Så snart han vred om nyckeln gick regeln tillbaka och dörren flög helt lätt upp. Och så kom Kristen och Hoppfull båda ut.

Sedan gick de fram till den yttre dörren som leder till borggården och öppnade med sin nyckel även den. Sedan gick de till järnporten som även den måste öppnas. Men det låset gick mycket tungt.
Dock öppnades också den av hans nyckel. Sedan stötte de upp porten för att skyndsamt fly undan.
Men i detsamma porten flög upp gnisslade den så starkt att det väckte Jätten Förtvivlan som hastigt störtade upp för att förfölja sina fångar.
Samtidigt nekade dock hans lemmar honom sin tjänst, ty han fick just då ett av sina vanliga anfall, så att det var honom alldeles omöjligt att springa efter dem.

Konungens landsväg

Så gick de vidare tills de kom till Konungens landsväg och där var de trygga för jättens angrepp eftersom de här var utanför hans ägor.
Då de kommit över stättan började de båda diskutera vad de borde göra för att hindra andra som skulle komma efter dem från att falla i Jätten Förtvivlans våld. till sist beslöt de att där uppresa en pelare och på den inrista följande ord:

´Över denna stätta går vägen till Tvivlets slott, vilket bebos av Jätten Förtvivlan,
en jätte som föraktar det himmelska landets konung och försöker döda hans heliga pilgrimer.´
Och många som kom efter dem läste också denna inskrift och undkom därmed.
Efter att ha upprest denna pelare sjöng de så:

Tvivlets slott

Från vägen lät vi oss föra
Och fick bittert smaka då,
Hur snart det kan en själ förstöra
Att på förbjudna vägar gå.
Och de, som följa, där vi gått,
Med omsorg akte de sig alla,
Att i den jättens händer falla,
Som bor i Tvivlets mörka slott.

DE LJUVLIGA BERGEN
Därefter fortsatte de sin vandring tills de kom till de Ljuvliga bergen.
De tillhör Herren till det berg som vi förut talat om. De gick upp på dessa berg för att där se på de anlagda parkerna, trädgårdarna, vingårdarna och springbrunnarna.
De fick även äta så mycket de ville av vingårdarnas frukt och dricka av och bada sig i springbrunnarnas vatten.

De Ljuvliga Bergen

Nu fanns det herdar högst uppe på dessa berg som vallade sina fårhjordar. De stod just då vid sidan av landsvägen.
Våra vandringsmän gick fram till dem och frågade dem medan de stödde sig på sina stavar så som trötta vandringsman brukar göra då de står och talar med någon på vägen:

Vem tillhör dessa ljuvliga berg och vem tillhör de får som betar på dem?

HERDARNA
Herdarna: Dessa berg är Immanuels land och man kan härifrån se hans stad. Dessa får är också hans och han har för dem givit sitt liv (Joh. 10:11).

Vägen till den Himmelska Staden

Kristen: Är detta vägen till den himmelska staden?
Herdarna: Ja, detta är den rätta vägen.
Kristen: Hur långt är det dit?
Herdarna: För långt för alla andra utom för dem som är utvalda att komma dit.
Kristen: Är vägen säker eller farlig?
Herdarna: Den är säker för de rättfärdiga, som vandra däruppå, men överträdarna kommer där på fall (Hos. 14:10).
Kristen: Kan pilgrimer som är trötta och utmattade av vägen få någon styrka och tröst här?
Herdarna: Bergens Herre har befallt oss: Glöm inte att visa gästfrihet (Hebr. 13:2).
Därför står allt det goda som här finns till er tjänst.

Jag såg även i min dröm att då herdarna förstod att de var vägfarande män ställde de åtskilliga frågor till dem, vilka de besvarade så som de brukade.
De ställde frågor som: Varifrån är ni? Hur kom ni in på vägen? Genom vilka medel har ni så länge kunnat härda ut på den? Ty endast få av dem som börjar att vandra hit visar till sist sina ansikten på dessa berg.

Men då herdarna hörde deras svar och fann dem goda såg de mycket kärleksfullt på dem och sa:
Välkomna till de Ljuvliga bergen!

Sedan tog herdarna, som hette Kunskap, Erfarenhet, Vaksam och Uppriktig, dem vid handen och förde dem in i sina tält och serverade dem vad de för tillfället hade till hands. Och de sa: Vi skulle önska att ni ville stanna här en tid så att ni kunde bekanta er med oss och framför allt låta oss vederkvicka er med det goda som dessa Ljuvliga berg har att bjuda på. Då nu pilgrimerna svarade att de gärna skulle stanna gick de alla till vila för natten, ty det var ganska sent.

EN VANDRING PÅ BERGEN
Sedan såg jag i min dröm att herdarna tidigt nästa morgon väckte upp Kristen och Hoppfull för att med dem gå en vandringsfärd på bergen. De gick ut tillsammans och strövade en stund, och på alla sidor var de omgivna av härliga vyer. Då sa herdarna till varandra: Ska vi visa dessa pilgrimer några av ställets underverk?

Berget Villfarelse

BERGET "VILLFARELSE"
Och när de var överens om att göra så förde de dem först till toppen av ett berg, benämnt Villfarelse. På bortre sidan var berget mycket brant och de bad dem se ner i djupet. Då nu Kristen och Hoppfull såg ner blev de på bottnen varse flera människor som blivit krossade av fallet från bergets spets.

Då sa Kristen: Vad betyder detta?
Herdarna svarade: Har ni inte hört talas om dem som genom att lyssna till Hymeneus och Filetus förirrade sig från sanningen angående de dödas uppståndelse? (2 Tim. 2:17, 18).
De svarade: Jo.
Då sa herdarna: Det är just dem som ni ser ligga krossade i bitar vid foten av detta berg. Som ni ser har ingen till denna dag fått begrava dem, på det de må vara ett varnande exempel för andra att inte kliva för högt eller komma för nära kanten av detta berg.

BERGET "VARNING"
Sedan såg jag att herdarna förde dem upp på spetsen av ett annat berg, som kallas Varning, och bad dem att se i fjärran. Då de gjorde så blev de, som de tyckte, varse flera män som vandrade fram och tillbaka bland gravar. De kunde förstå att dessa män var blinda eftersom de ibland snavade mot gravarna och inte kunde leta sig ut från dem.

Då sa Kristen: Vad betyder detta?
Herdarna svarade: Såg ni inte en liten bit nedanför dessa berg en stätta som ledde till en äng på vänstra sidan om denna väg?
Jo, svarade de.
Då sa herdarna: Från denna stätta går en gångstig som leder rakt till Tvivlets slott, vilket tillhör Jätten Förtvivlan. Och de där männen som ni ser bland gravarna vandrade också så som ni gör, till Sion, ända tills de kom till den där stättan.
Och eftersom den rätta vägen var ojämn på det stället valde de att vika av in på den där ängen. Och där blev de gripna av Jätten Förtvivlan som kastade in dem i Tvivlets slott.
Sedan han där en tid hållit dem inspärrade i en fängelsehåla stack han ut deras ögon och ledde ut dem till dessa gravar bland vilka de sedan fått irra omkring till denna dag.
Så skulle den vises ord gå i fullbordan: Den människa som far vilse från klokhetens väg hamnar i de dödas församling (Ords. 21:16).

Då såg Kristen och Hoppfull på varandra under det att tårarna strömmade utför deras kinder. Men de sa dock ingenting till herdarna...
Fortsätt och läs vidare här:  http://www.solascriptura.se/deogloria/kr4.htm