TRE SOVANDE MÄN
Sedan såg jag i min dröm att han vandrade framåt tills han kom ned i dalen där han en liten bit från vägen fick se tre män ligga försjunkna i djup sömn och med järnbojor omkring fötterna. En av dem hette Enfaldig, den andre Lätting, den tredje Förmäten.
Då Kristen såg dem ligga i detta tillstånd, gick han fram till dem, i hopp att kunna väcka dem, och ropade: Ni är lik en … som svävar i toppen av en mast (Ords. 23:34),
ty Döda havet, en bottenlös avgrund, är under era fötter. Vakna därför och skynda er härifrån! Tillåt mig även att hjälpa er av med era bojor. Dessutom sa han till dem: Om han, vilken går omkring som ett rytande lejon (1 Petr. 5:8)
skulle komma hit så blev ni säkert hans tänders rov.
Då såg de upp på honom och svarade var och en på sitt vis.
Enfaldig sa: Jag ser ingen fara.
Lätting: Jag vill sova lite mer.
Förmäten: Var och en måste stå på egna ben.
Och så lade de sig åter ned för att sova, och Kristen fortsatte sin väg.
Men det gjorde honom ont att människor, i en så farlig belägenhet, satte så lite värde på hans välvilja att av egen fri vilja väcka dem och ge dem goda råd och hjälpa dem av med deras bojor.
FORMALIST OCH SKRYMTARE
Medan han nu var bedrövad över detta fick han se två män som kastade sig över muren till vänster om den smala vägen och med stora steg närmade sig honom.
Den enes namn var Formalist, den andres Skrymtare. Då dessa män hann upp honom började han med dem följande samtal:
Kristen: Mina herrar, varifrån kommer ni och vart är ni på väg?
Formalist och Skrymtare: Vi är födda i landet Fåfäng Ära och vandrar nu till berget Sion för att så vinna pris och anseende.
Kristen: Varför gick ni inte in genom porten som ligger vid början av denna väg? Vet ni inte att det är skrivet: Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare? (Joh. 10:1)
Formalist och Skrymtare svarade på detta att det skulle bli en alltför lång omväg om man sökte komma in genom den trånga porten, och man hade därför för sed att ta en genväg och klättra över muren, just som de nu hade gjort.
Kristen: Men betraktas det inte som en skymf mot den stadens Herre till vilken vi ämna oss, om man på det sättet bryter mot hans uppenbarade vilja?
Formalist och Skrymtare sa då att Kristen inte behövde bry sin hjärna med den saken, ty de hade gammal tradition för vad de gjorde, och de kunde om så behövdes skaffa vittne på att så hade skett i mer än tusen år.
Kristen: Men tror ni att ert sätt även låter försvara sig inför rätta?
På detta svarade Formalist och Skrymtare att en opartisk domare utan tvivel skulle anse en sed som vunnit mer än tusenårig hävd äga laglig giltighet. Och dessutom, tillade de, om vi bara kommit in på vägen så gör det ju detsamma på vilket sätt det gått till. Om vi är inne på vägen så är vi inne på vägen. Du är inte heller mer än på vägen, även om vi kan förstå att du gått in genom porten. Så är också vi inne på vägen fastän vi kastat oss över muren. I vilket avseende är då din ställning bättre än vår?
Kristen: Jag vandrar enligt min Herres föreskrift. Ni däremot vandrar efter era tankars ingivelser. Vägens Herre anser er redan som tjuvar och därför tvivlar jag inte på att er falskhet vid resans slut ska komma i dagen. Liksom ni kommit in på vägen av eget bevåg och utan hans ledning, så får ni också gå ut därifrån på eget bevåg och utan hans barmhärtighet.
På detta hade de inte mycket att svara utan rådde Kristen bara att sköta sig själv. Sedan såg jag hur alla tre gick var sin väg utan att växla många ord med varandra.
Men de två männen sa till Kristen att vad angick lagar och stadgar, så var de vissa på att de skulle iaktta dem lika samvetsgrant som han. Vi kan därför, tillade de, inte förstå vari du skiljer dig från oss, om inte genom den där manteln som du svept omkring dig och vilken troligen någon av dina grannar skänkt dig för att därmed skyla din nakenhet med.
Kristen: Lagar och stadgar ska inte frälsa er, eftersom ni inte kommit in genom dörren (Gal. 2:16).
Och vad angår manteln som jag har på mig så har jag fått den till skänks av landets Herre dit jag går, och det av den anledning ni själva sa - att skyla min nakenhet med. Jag anser den därför såsom ett bevis på hans godhet mot mig, ty förut hade jag inget annat än trasor.
Dessutom, medan jag vandrar framåt tröstar jag mig med tankar som dessa: Då jag kommer till stadens port hoppas jag förvisso att dess Herre ska känna igen mig såsom en av sitt folk eftersom jag är klädd i hans mantel, vilken han för intet skänkte mig samma dag han klädde av mig mina trasor.
Dessutom har jag, som ni kanske inte märkt, på min panna ett tecken, varmed en av min Herres mest förtrogna vänner beseglade mig då när bördan föll av mina axlar.
Till sist vill jag säga er att man vid samma tillfälle gav mig en förseglad bokrulle med vars läsning jag skulle trösta mig under min vandring, och vilken jag fick befallning att avlämna vid den himmelska porten, till ett säkert tecken att jag själv ska få slippa in där. Men jag är rädd att ni saknar alla dessa saker, och det just därför att ni inte gått in genom dörren.
På dessa ord gav de honom inget svar utan såg endast på varandra och skrattade. Därefter såg jag att alla tre fortsatte sin väg, fastän Kristen gick före de andra utan att samtala med någon annan än sig själv. Detta gjorde han ibland under suckar, ibland under tröst och frimodighet. Han läste även ofta i bokrullen som en av de skinande väsendena gett honom, och han kände sig av det mycket stärkt.
Sedan såg jag hur de alla vandrade framåt tills de kom till berget Svårighet. Vid dess fot var en källa belägen.
Förutom den väg som ledde rakt från den trånga porten fanns det även här två andra vägar.
De vek av, den ena till vänster och den andra till höger om bergets fot. Men den smala vägen gick rakt uppför berget och denna väg upp var känd under namnet Svårighet.
Kristen skyndade nu till källan och drack av den för att stärka sig. Sedan började han sin färd uppför berget, sjungande:
Brant är berget, men jag ställer
Dit min gång med stort begär;
Svårigheten mig ej fäller,
Ty dess stråt till livet bär.
Själ, var ej försagd: den rätta,
Svåra vägen bättre är,
Saligare än den lätta,
Falska, som till döden bär.
De två andra kom också till foten av berget. Men när de såg att berget var brant och högt samt att det därtill fanns två andra vägar, vilka de hoppades skulle på andra sidan om berget åter löpa tillsamman med den smala stig som Kristen vandrade, så beslöt de att välja en av dessa två.
Nu hette den ena av dessa vägar Fara och den andra Undergång.
Och så gick den ene av de två männen den vägen som kallades Fara och ledde till en stor skog, under det att den andre styrde sin färd rakt fram på vägen Undergång vilken förde honom till ett vidsträckt fält översållat med berg i dödsskugga (Jer. 13:16).
Bland bergen snavade han och föll utan att mer kunna resa sig...
Fortsätt och lär här: http://www.solascriptura.se/deogloria/kr2.htm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar