"Samtalet om kristenhetens framtid i Sverige har mattats något sedan vårens mycket intensiva debatt initierad av Sigfrid Deminger i artikeln ”Frikyrkan håller inte hela vägen”. I radio, tv, tidningar och på sociala medier var diskussionen het.
I gudstjänster, ledarsamlingar, hemgrupper och vid kyrkkaffet talades mycket om framtiden. Förslagen var många om hur framtiden skulle erövras och många handlade kanske mest om fasaden och utsidan. I alla fall fick man det intrycket.
Frågorna handlade bland annat om: Skall talarstolen vara i mitten eller skall den flyttas åt sidan? Är det dags att skrota orgeln till förmån för gitarren eller skall vi krossa gitarrerna, trummorna och keyborden?
Måste vi ha mer liturgi i gudstjänsterna eller mer karismatisk frihet med en salig oordning och sluta med skrivna program? Skall vi sjunga mer ur sångboken och låta lovsångerna på overhead försvinna? Skall pastorn ha kostym och prästkrage när han/hon celebrerar och predikar eller går det bra med rödrutig skjorta? Måste vi ha mer Sanctus än Halleluja eller tvärtom?
Är det mer kör och strängmusik som skall rädda oss eller mer av högstämda koraler och sånger på latin? Är det ett stramare och mer högtidligt nattvardsfirande med högtidsklädda utdelare vi behöver eller går det bra med utdelare i t-shirt och shorts? Är det oblaterna och vin med alkohol som skall göra det eller går det bra med kex och saft?
Så där kan vi hålla på med yttre former och ordningar, men kanske ligger problemen någon annanstans. Det handlar nog om vart Bibeln tar vägen i den enskildes och i gemenskapens liv. Frågan är om inte kristenhetens kris egentligen är en bibelkris. Vilken plats har Bibeln i dag? Jag tycker att jag märker en långsam men tydlig förändring i vårt förhållande till Bibeln.
Vi håller långsamt på att skilja Gamla och Nya testamentet åt och vi förpassar stora delar av GT till historiens skräpkammare. Vi läser det inte längre, vi tar inte till oss det längre, vi förlorar helhetsperspektivet i den stora berättelsen från skapelsen till finalen.
Ett tydligt exempel på detta är hur vi avfärdar skapelseberättelsen om man, kvinna och det heterosexuella och monogama äktenskapet till förmån för den tolkning som homokulturen och de politiskt korrekta gör. Vi viker oss och accepterar tolkningar som varit främmande under hela kyrkohistorien.
Vi predikar alltför sällan från Gamla testamentet och hjälper därför inte människor att läsa, lära och uppfatta dess viktiga budskap till oss i vår tid. På det sättet medverkar vi till att skjuta GT i bakgrunden och det kommer att uppfattas som mindre viktigt och något vi kan vara utan.
Vi samlas inte längre till grundliga bibelstudier där Guds ord får tala till oss. Vi har inte tid och vi orkar inte. Vi orkar som mest med en kortare predikan om ett lättsmält och icke utmanande ämne någon gång i månaden.
Vi vill komma till kyrkan och höra ”Du är du och du duger” och vill inte möta skarpa utmaningar om omvändelse och förändring.
Den terapeutiska förkunnelsen har fått ett kraftigt genombrott där utgångspunkten är psykologer, litteratur, fyndiga och välsmakande formuleringar och inte Guds eget ord.
Frågan är om pastorer och förkunnare själva läser Bibeln och bibellitteratur så att de har gediget stoff till sin förkunnelse. Serverar vi bara ”mjölkmat” eller ger vi ”fast föda”?
Inte bara Bibeln håller på att förpassas till garderoben, Jesus själv får ofta göra sällskap dit. Vi rör oss mer och mer i förkunnelsen på den religiösa allmänningen där alla talar om Gud och där alla religioners vägar är lika bra och kommer nog till sist att leda fram. Vi undviker Jesus för han talar ju om att han är enda sanningen, enda vägen och enda livet. Utan honom är alla andra vägar återvändsgränder och leder inte till Gud. Vi vågar inte längre vara så intoleranta och hävda Jesu totala anspråk. Som Nils Bolander skriver har vi förvandlat kristendomens skarpa örnevangelium till en ofarlig, tam huskatt.
Det är länge sedan jag hörde en förkunnare säga, när hon/han citerar Bibeln: ”Guds ord säger”, ”Så säger Gud”. Vi säger istället: ”Detta säger Paulus, detta var hans åsikt”, ”Detta säger Johannes, det var hans åsikt” och så vidare. Undergräver inte detta respekten för att det handlar om Guds eget ord? Är det Paulus och Johannes som talar eller är det Gud själv som talar?
Det djupa, andliga samtalet om de stora frågorna utifrån bibelordet, som fanns i folkväckelsen, lyser med sin frånvaro. Vi pratar om tv-program, kändisar, resor, väder och vind, men orkar inte tillsammans brottas med ideologi och teologi. Ytan har fått ersätta djupet.
Låter vi våra barn och barnbarn och deltagarna i vårt barn- och ungdomsarbete möta de bibliska personligheterna och händelserna eller är det vår tids idoler som tagit hand om intresset och som blir förebilder för barn och unga?
I varje väckelse i kyrkohistorien finns frågan: ”Vad står det skrivet?” Nu är det dags att återvända till Bibeln och till Guds eget ord, böja sig under dess absoluta auktoritet, läsa och förkunna det frimodigt, låta bibelsamtalet flöda och låta bibelordet ta sig uttryck i ett konkret liv söndag och vardag.
Någon annan väg till förnyelse, förändring och väckelse finns inte. Bara på den vägen har svensk kristenhet en framtid."
av Bo Wettéus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar