Predikan av David Wilkerson May 1, 1984
[May 19, 1931 – April 27, 2011]
Det är påsknatten. Judarna har låst in sig i sina hus, för Gud har varnat att döden skall komma över Egypten denna natt! Blodet av ett felfritt lamm har blivit strukit på dörrkarmarna till varje hem, precis som Gud befallt. "Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten" (2 Mos 12:13). Ytterligare hade de blivit lovade, "skall Han...inte låta förgöraren gå in i era hus för att döda er" (2 Mos 12:23).
Föreställ dig två grannhushåll. I det ena, samlas man runt påskalammet, med det osyrade brödet och de bittra örterna. Alla är rädda, och är vita i ansiktena. Far och mor ser på varandra, och sedan på den äldste sonen. Fadern tar honom i sina kärleksfulla armar och ropar, "Be, alla, be! Kanske har vi bedrövat Gud på något sätt...dödsängeln kanske inte kommer att gå förbi...be!" I timmar kurar de i rädsla, de gläder sig inte över lammet, de fruktar för dödsskuggan. En överväldigande känsla av osäkerhet genomsyrar hemmet.)
I det andra huset festar man på lammet, förväntansfulla över att få lämna Egypten. Här finns en tydlig känsla av trygghet. Fadern ser in i de frågande ögonen på sin äldste son och säger, "Trygga! Vi är alla trygga! Kommer du ihåg blodet? Sa inte Gud att han inte skulle tillåta förgöraren att komma in i huset? Känn frid allt är väl vi är trygga under lammets blod."
Vilket hus tror du var säkrast den natten? Vilken familj var tryggast? Svaret är, båda var säkra! De var lika trygga därför att båda var under blodet.
Fortsätt och läs här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar