DOM över Sverige
Källa: http://www.algonet.se/~allan-sv/UPPENB.HTM
— Frukta icke! Du är högt benådad mitt i din andliga fattigdom. Och jag vill visa dig, vad som skall ske med Nordens folk den sista tiden i denna nådeshushållning.
Så fick jag se och höra följande:
Jag fick först se, att främmande härar kom och anföll Umeå. Och hela Umeå blev jämnat med marken. Varifrån de kom, kan jag inte säga.
Sedan fick jag se främmande härar anfalla Östersund. Det var ett anfall ifrån luften, som jämnade så gott som hela Östersund med marken. Det såg ut som om fienden ville åt Östersund mest för att få ett högkvarter där. Men den svenska armén höll fästet, så att de inte kunde inta staden, men de fördärvade den mycket svårt.
Så fick jag se ett anfall ifrån havet, varvid Härnösand anfölls, men ifrån en ö, som heter Hemsö, där den svenska kustartilleribevakningen hade ganska stora militära krafter samlade, besköts fiendehären som kom. De höll fästet också där med hjälp av svenska flyget. Men mellan Örnsköldsvik och Härnösand såg jag massor av soldater, som kastades ut från flygmaskiner och de föll ned som parasoller i stora massor, i hundratal, ja, det såg nästan ut som om det skulle vara tusentals. Och de hamnade på en plats mellan Örnsköldsvik och Härnösand och jag hörde rösten ropa: — Den platsen heter Veda, varifrån de anföll svenskarna i Härnösand och ockuperade hela staden. Det blev en överrumpling, ett anfall, som svenskarna inte hade räknat med, i ryggen, medan de försökte hålla fästet utåt havet.
Sedan fick jag se ett anfall, som skedde samtidigt med anfallet mot Umeå. Det var ett anfall emot Göteborg och det anfallet var så fruktansvärt, att på några få sekunder — naturligtvis bara i synen, det är klart att det tar längre tid, när det sker, — så låg hela Göteborg jämnat med marken. Svenska militären kunde inte hålla stånd i de yttre bevakningarna i skärgården utan var tvungen att ge vika. De främmande militärerna tog de svenska befästningarna, där de ställde upp sina vapen och använde dem sedan att beskjuta Göteborg. De svenska marktrupperna och kustartilleriet gav vika ände till Kungälv. Där bet de sig fast och fick förstärkning från något annat håll och höll därifrån fienden hela tiden.
Sedan såg jag, att samtidigt med detta anfall var det också ett anfall emot Malmö. Men Malmö intogs och det såg ut, som om inte ett hus hade ramlat. Det blev också utropat som en fristad och alla invånarna, som stannade i staden, skulle behandlas lojalt. Men samtidigt som det skedde, såg jag en stor, bred rad små båtar, förmodligen invasionsbåtar, i fem rader efter varandra, komma på en sträcka, som jag inte riktigt kan beräkna. Invasionen av de främmande trupperna skedde mellan Trelleborg och Ystad.
Samtidigt som de fientliga trupperna steg i land mellan Trelleborg och Ystad, höll de fientliga trupperna den svenska armén bunden genom ett anfall mot Falsterbo, som fullständigt försvann. Sedan försvann trupperna. Jag vet inte vilka vägar de tog, men de uppenbarade sig igen och då hade den svenska armén fått ge vika till Hässleholm. Men där gjorde svenskarna ett fruktansvärt motstånd och några av de fientliga härarna stupade.
Jag såg också två stora män, som jag förstod var generaler eller något dylikt — de bar sådana uniformer. Det var alltså främmande generaler och den ene sade på mycket dålig svenska: — Om jag hade vetat, att svenskarna hade bitit ifrån sig så fruktansvärt, skulle jag ha gjort invasionen på annat sätt. De hade förmodligen förlorat mycket folk. Fienden kom inte längre på det hållet.
Sedan såg jag samtidigt med dessa anfall ett anfall mot Stockholm. Det var en främmande flotta, som anföll. Den tänkte sig in genom Vaxholm och där mötte den ett fruktansvärt motstånd ifrån svenska flottan och av svenska kustartilleriet, som besköt fienden från land, förmodligen från Oscar Fredriksborg. De sköt ned en del av denna flotta och jag hörde rösten ropa: — Det skedde i Oxdjupet. De fartyg som retirerade sköts även ned och det fanns inte ett fientligt fartyg kvar. Och som ett tecken på var själva striderna var, fick jag se en liten fyr, som jag inte själv känner till, men det stod att läsa på fyren: "Brödstycket". Strax intill den fyren skedde det stora nederlaget för fienden.
Den här lilla fyren är förmodligen en oansenlig fyr. Man hör aldrig talas om den och få människor torde väl veta, att den existerar. Jag hade inte en aning om dess existens, men häromdagen gick pastor Alvar Blomgren i Örebro och jag upp till Örebro bibliotek för att ta reda på, om denna fyr fanns. Vi fick fram en del böcker och då vi hade talat om vad vi ville ha reda på, fick vi fram en atlas. Så fort vi öppnade den, fick broder Blomgren omedelbart syn på "Brödstycket". Vi fick också närmare se, var fyren var belägen.
Och detta, sade Herrens röst till mig, skulle vara ett bevis på, att det skulle ske, som jag sett.
Det fruktansvärdaste av allt var, att många hundra flygmaskiner ifrån den främmande hären satte in ett anfall ifrån luften, samtidigt som anfallet ifrån havet och därför led Stockholms stad stora förluster genom beskjutningen ovanifrån. Staden blev inte intagen av fiendehärarna men den blev kolossalt ramponerad och en stor del av civilbefolkningen, som hade vägrat att evakuera eller inte hunnit det, förgicks fullständigt i ruinerna.
Så såg jag också ett anfall ifrån havet mot Västervik och det kom så överrumplande, att där steg de främmande härarna i land, men inte förrän Västervik låg så gott som jämnat med marken. Där kastades också marktrupper in, som marscherade inåt landet. Jag såg dem inte mera sedan, förrän jag åter fick se dem i närheten av Söderköping. Och då hörde jag en röst ropa: — Marsch mot Norrköping!
När härarna försvann, som släpptes i land i Västervik och under uppehållet där, innan jag såg dem i Söderköping, fick jag en vision över, hur civilbefolkningen hade det i de olika städerna i vårt land. Jag såg, hur fiendens soldater gick in i husen och drog ut våra kvinnor, medan kvinnorna skrek hysteriskt och ropade på hjälp. Jag såg också, att i gathörnen stod folk samlade, även äldre civila svenska män, men de kunde intet göra, fastän de såg hur kvinnorna släpades bort under rop på hjälp. Soldaterna skrattade åt dem och sade på bruten svenska: — Ingen hjälper er. Inte ens Gud i himmelen.
Så fick jag se Sundsvall med invånare bli fruktansvärt behandlade av fiendehärarna. Det var ett anfall ifrån havet, som kom, och samtidigt som svenskarna var uppehållna med detta anfall, släpptes trupper ned från luften. De marktrupper, som hade släppts ned mellan Örnsköldsvik och Härnösand, hade marscherat genom Härnösand och återstoden av dem sällade sig som förstärkning till fiendehärarna i Sundsvall.
Det var alltså de fem platser, som i min syn fick ett gemensamt anfall på samma gång. Det var Umeå, Göteborg, Malmö, Stockholm och Västervik.
Sedan fick jag se Nyköpings stad översvämmad av främmande härar och dessa marscherade i tre riktningar och den ena riktningen såg jag gick mot Katrineholm. Sedan fick jag se anfallen från luften. Den vita gestalten drog sig undan, och ställde sig bakom mig och jag fick se anfallen, som de i verkligheten blir. Och jag hörde rösten ropa: Kumla, och så jämnades Kumla med marken med ett fruktansvärt dån. Det var massor av flygmaskiner som kom. Det fanns bara tre hus kvar i Kumla mot Stenehållet till. Då hade också Kvarntorp redan förintats och sträckan mellan Kvarntorp och Kumla. Hallsberg såg jag på ett dunkelt sätt, men det såg ut, som om Hallsberg hade farit mycket illa, också det.
Sedan hörde jag rösten ropa: Örebro. Då fick jag se Örebro stad som en enda stor ruinhög, grushög på grushög, stenrös på stenrös. Mer än halva staden gick under, men det såg ut som om en del av staden skulle vara kvar åt Lindesberg- och Arbogahållet till.
Sedan hörde jag rösten ropa igen: Fagersta. Och så var det samma dån där. Det var ett fruktansvärt anfall ifrån luften och jag fick se hela Fagersta jämnat med marken. Inte ens Västanfors järnvägsstation, numera Fagersta central, var kvar. Och bron, som går över Västanforsån, höll de fientliga trupperna på att reparera.
Sedan hörde jag rösten igen: Avesta. Och Avesta blev jämnat med marken. Sedan samma röst igen: Sandviken. Och Sandviken blev det inte heller någonting kvar utav. Gävle såg jag på ett mycket, mycket dunkelt sätt. Jag kan inte säga, om staden blev ramponerad, men jag har en förnimmelse av, att jag även där såg en del ruiner.
Sedan fick jag höra rösten igen och nu ropade den: Bofors. Det blev ett våldsamt anfall ifrån luften. Men den ena fientliga flygmaskinen efter den andra ramlade ned och Bofors gick så gott som oskadad ur striden. Hela fabriksområdet var oskadat. Det var några få hus som blev ramponerade, men inte på grund av anfallen utan på grund av nedslagen, ty en del av maskinerna exploderade och tog omgivningen med sig. Karlskoga såg ganska oberört ut. Förmodligen gick det ur striden utan några som helst skador.
Sedan fick jag höra rösten igen ropa: Borlänge. Då jämnades Borlänge med alla dess förorter fullständigt med marken. Därefter blev det kolsvart, det blev alldeles svart över hela landet och strax hörde jag rösten ropa: — Mörker faller över hela världen.
Då fick jag höra ett stort jämmerskri bland folken. Så såg jag en ljusstrimma ovanför allt mörker och ur mörkret såg jag en stor skara vitklädda gestalter ryckas upp mot ljusstrimman. Därifrån hörde jag en underbar sång om Lammet, som har köpt oss fria åt Gud med sitt blod.
Då ropade jag: — Men käre Jesus, varför skall allt detta behöva gå över vårt folk? Då svarade rösten: — Läs de fyra första versarna i den fyrtioförsta psalmen.
"För sångmästaren, en psalm av David. Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall Herren hjälpa på olyckans dag.
Herren skall bevara honom och hålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja.
Herren skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger."
Detta folk har varit ett folk, fullt med barmhärtighet. Det har hjälpt främmande länders folk i nöd och därför har jag velat se till detta folk. Jag har slösat med min nåd och jag har slösat väckelsens ande över detta folk. Jag har givit det flera tillfällen än något annat folk, ty jag älskar det. Och de, som förbarmar sig över de arma, har jag velat hjälpa och jag vill göra det i fortsättningen. Jag skall rädda många, många tusentals människor i detta land, därför att de själva har försökt rädda andra. Men hur skall jag kunna rädda dem? Jag kan inte lära dem bedja, jag kan inte förödmjuka dem utan genom nöd. Och nu kommer nöden över detta folk och många äro de, som skall räddas för evigheten genom denna nöd. Frukta icke. Var icke rädd. Det är min kärlek, som är med i allt detta.
Jag såg dessa människor, vitklädda, i massor ryckas upp ur mörkret mot ljusstrimman, samtidigt som jag hörde sången: "Du är värdig att bryta bokrullen, ty du har köpt oss åt Gud med ditt blod." Och jag hörde rösten ropa: — Tusenårsriket kommer icke dig vid att skåda in i.
Sedan försvann allt och jag fick en inre upplevelse av, att det tusenåriga riket inträdde, som vi inte kommer att få skåda in i, kanhända inte förrän vi kommer till den tidpunkten.
Du frågar kanske: — Men såg du ingenting mera? Jo, min vän, jag såg allt detta i fyra timmar och jag såg mycket, som mitt samvete förbjuder mig att tala om. Jag hade nämligen många andra visioner. Jag trodde, att jag skulle gå ur denna upplevelse gråhårig, men en slöja drogs över den och i varje fall är jag tills vidare förbjuden att nämna om det.
Men nu, vänner, vilar nåden över oss och nådens dörr är öppen. Nu har vi alla möjligheter att göra oss redo. Och du, som inte är frälst, jag vill varna särskilt dig. En del kanske säger att vi har nedtecknat detta för att skrämma folk. Det är dock inte med sanningen överensstämmande. Nej, min vän, detta är ett budskap från himmelens Gud. Det är visserligen ett skakande budskap, men det är en appell, vari det heter: — Låten försona eder med Gud. Stå upp! Skaka fördomar och förutfattade meningar av dig och träd fram och sök nåd, medan nådens dörr ännu är öppen. I dag är Golgata källa öppen, den källan, som sprang fram, då Jesus, vår Frälsare, en gång ropade på korset: Det är fullkomnat. Den väller fram i dag. Det finns möjlighet till rening för dig och salig är du om du vaknar. Amen.
*************
Alvar Blomgren:
Profetior och uppenbarelser
Söndagen den 7 januari i år hade vi vid kvällsmötet i Pingstkyrkan, Örebro, besök av pastor Birger Claesson. Jag hade hört om den märkliga syn, han haft, och bad honom berätta den för oss, vilket han också gjorde. Vi kände oss alla gripna, ja skakade, av vad vi hörde, och förstod, att uppenbarelsen var från Gud och att Gud genom den ville väcka sitt folk och varna de ofrälsta, så att de måtte omvända sig till Gud och söka frälsning, innan domskatastrofen kommer över dem.
Tisdagen den 16 januari kom pastor Claesson på vår uppmaning in till Örebro för att vi skulle få tillfälle att på stålband taga upp hans tal angående uppenbarelsen. Vi möttes i redaktör Fl. Hällzons hem. När Claesson satte sig framför apparaten med mikrofonen i hand och skulle börja tala, sade han: — Nu ser jag synen på nytt.
Gud lät honom alltså på nytt se samma syn som förut, så att han inte behövde från minnet återge, vad han förut sett, utan medan han satt där med mikrofonen i hand, såg han de märkliga händelserna såsom på en duk och hade endast att beskriva dem, allt medan apparaten inregistrerade hans ord på stålbandet.
Vid mötet i Pingstkyrkan den 7 januari blev vi frapperade av en passus i Birger Claessons tal. När han berättade om flottanfallet mot Stockholm, sade han bl. a.: Och sedan sköt de ned den flottan, och jag hörde rösten ropa: — Det skedde i Oxdjupet! Och som ett tecken på var själva striderna var, såg jag en liten fyr, som jag inte själv känner till, men det stod "Brödstycket" på fyren. Och så tillade Claesson: — Ni kan ju själva kontrollera, om det finns någon sådan fyr.
När vi träffades hos red Hällzon, hade Claesson själv ännu inte haft tillfälle att kontrollera, om det verkligen fanns någon fyr, som hette "Brödstycket". Jag gjorde därför ett förslag, att vi skulle gå till Stadsbiblioteket, för att i någon bok eller något uppslagsverk se efter, om vi kunde finna nämnda fyr. När vi kom in i biblioteket, framförde jag vårt ärende. Vi sökte en plats, en fyr, i Stockholms skärgård, som skulle heta "Brödstycket". Bibliotekarien följde med oss och plockade fram böcker av olika slag och vi började vårt sökande. Det låg spänning i luften. Skulle vi finna någon fyr, som hette "Brödstycket"? Detta var ju faktiskt ett avgörande bevis för om uppenbarelsen var från Gud och var sann.
Nu kom bibliotekarien fram med en stor kartbok, och vi hjälptes åt att leta. Vi hittade "Oxdjupet", som också Claesson sett och hört i sin syn. Och, verkligen, där innanför fann vi en fyr och där stod det klart och tydligt: "Brödstycket".
Vad vi då kände, är svårt att beskriva. Vi kände oss både förkrossade och tacksamma, att vi fick tro på en levande Gud, som gör under.
Från Birger Claessons bok
SVERIGES ÖDESTIMME
Förord av författaren:
Innehållet i denna lilla broschyr har redan delgivits allmänheten genom offentliga föredrag på många platser landet runt, såsom tidigare var fallet även med synerna i "Dom över Sverige", innan de kom ut i bokform i början av år 1951.
Särskilt efter min uppenbarelse i september 1951 har jag starkt känt förpliktelsen att frambära till vårt svenska folk det allvarliga budskap, som har blivit mig givet. Jag har fått tala över ämnet i föreliggande broschyr i inte mindre än 22 av landets statskyrkor förutom i en mängd pingstkyrkor och andra lokaler — bl. a. även för en samling militärer och industrimän i Kumla.
Överallt har man med det största intresse och allvar mottagit detta varningens och väckelsens budskap.
De senaste dagarnas händelser, som plötsligt har skärpt allvaret i vårt lands yttre situation, har helt naturligt ytterligare styrkt min önskan att varna och väcka vårt folk och nu medverkat till beslutet att i tryck utge denna min senaste uppenbarelse.
Och dock är det inte i första hand något militärt eller politiskt intresse som har förmått mig att taga till orda.
Avsikten med denna bok är framför allt, att den måtte få tjäna som ett andligt väckelsebudskap och bli ett medel för många enskilda i vårt land och annorstädes att söka Gud till frälsning, medan tid ännu är.
Kumla den 20 juni 1952.
Birger Claesson
*************
Uttalanden av chefen för ostkustens
marindistrikt, konteramiral Ekstrand 1951
I slutet av januari 1951 besökte Birger Claesson i sällskap med några andra personer konteramiral Yngve Ekstrand för att informera honom om innehållet i den syn, som han hade haft i december 1950 och som han sedan offentliggjorde i broschyren "Dom över Sverige", tryckt i februari 1951.
Konteramiral Ekstrand, som f. ö. dog redan i slutet av mars samma år, gjorde för en tidning ett uttalande, varur följande här anföres:
"Jag måst erkänna", berättar amiral Ekstrand, "att jag fann visionen märklig. Jag skulle inte vilja avvisa den som oriktig. Det mesta som sades i pastorns uppenbarelse var strategiskt riktigt, ja, det hela var till och med så skickligt uträknat, att jag knappt tror, att någon, som inte är någorlunda insatt i det militära, skulle kunna prestera en så pass driven strategi, annat än av ren slump naturligtvis.
Operationen förutsätter, att Danmark är ockuperat på förhand av den fientliga makten. Det är ju inte otänkbart, eftersom det i detta fall skulle röra sig om ett stort krigs slutskede. Hela anfallsplanen påminner förresten om den bekanta tyska planen för en ockupation av Sverige. Pastor Claesson kan knappast tänkas ha tagit del av denna. Även pastorns detaljbeskrivningar från de olika fronterna stämmer väl överens med vad som kan tänkas ske vid ett eventuellt anfall mot Sverige."
Så långt tidningen.
"Jag tror på uppenbarelsen", sade amiralen till mig, när jag besökte honom.
Jag sade till amiralen: "Jag har tre gånger offentligt förkunnat detta, vad säger Ni om det?"
Då svarade amiralen: "Detta skall Ni förkunna för hela svenska folket så långt Ni orkar, ty det enda som kan rädda Sverige denna gång är, att svenska folket blir moraliskt uppbyggt på den gamla kristna grunden."
Ängeln visade mig vad jag inte orkade eller fick se förra gången
Den 16 september 1951 var jag på konferens i Edsbyn i Hälsingland. På morgonen vid halvsextiden satt jag och läste min Bibel. Då fick jag en ny påhälsning av samme ängel, som jag tidigare har berättat om i min bok "Dom över Sverige". Jag kände igen honom. Han sade:
— Nu skall jag visa dig det du inte orkade eller kunde få se förra gången.
Ängeln gav mig därefter en ny uppenbarelse och nu gällde det övre Norrland och Bodengarnisonen.
Jag fick se en invasion, som sattes in emot en plats som heter Karlsborg. Jag blev dock lite irriterad med tanke på Karlsborg, och jag tänkte: Karlsborg ligger ju i Västergötland. Jag har inte varit i de trakterna eller haft behov av att undersöka kartorna. Men jag lät inte denna irritation gripa mig för mycket utan jag följde med i synen jag såg, hur man satte in invasionstrupper från havet. Jag såg en flera mil lång remsa av landminor, och dessa landminor var oskadliggjorda av femtekolonnare.
När invasionen sattes in, var alla telefon-, telegraf- och rapportvägar avstängda av femtekolonnare, som helt kontrollerade dem. Dessa femtekolonnare sände ut falska upplysningar med vissa mellanrum, och när svenskarna gick till attack, så var de saboterade. De hade ingenting att försvara sig med, de hade visserligen vapen, men ingen ammunition som dugde.
Därefter såg jag massor av flygmaskiner komma dalande ned emot ett flygfält, som är beläget mellan Karlsborg och Kalix. (Nu hör till saken, att det verkligen finns ett Karlsborg där uppe. Det har vi sett senare). Men när våra piloter skulle starta sin flygfärd, kunde de inte lyfta från marken, ty de var saboterade. Det var en mycket lätt sak för fienden att intaga området. Det gick en marschväg till Karlsborg via Kalix — Morjärv. Jag såg det tydligt och hörde Herren tala.
I Morjärv hade man möte och underhandlingar med spioner. Man underhandlade om Bodengarnisonens fall och man kom överens om, att när fienden satte in sina attacker på allvar mot Boden, skulle all vattentillförsel till Bodengarnisonen avskäras. Detta såg jag den 16 september 1951.
Sedan marscherade angriparna på en okänd väg till en plats som heter Hundsjö, där mötte de femtekolonnare, vilka skulle leda dem vidare till Bodengarnisonen.
När detta hade skett, satte de in flyganfall mot Överkalix och samtidigt sattes telegraf-, telefon- och rapportförbindelserna i funktion. De rapporterade:
"Överkalix bombas utan förvarning av främmande makt." Då satte man in hela sitt försvar emot Överkalix och man tänkte gå till anfall. Strax därefter kom en ny rapport: "Luleå bombas utan förvarning av främmande makt." Dessa rapporter var ägnade att skapa irritation inom de svenska lägren.
Märk, mina vänner, att vi har haft mer än 100-årig fred. Vi kan inte fatta det här — inte ens alla inom militären. Människorna tappade huvudet, de sprang av och an, och till slut visste de inte vart de skulle ta vägen.
Men femtekolonnarna gick i spetsen för den främmande makten och de kastade sig över Bodengarnisonen, där stor manspillan uppstod, och övre Norrland blev skilt från Sveriges karta.
Jag såg flera små vägar — jag kan inte peka ut dem, jag känner inte till dem. Men jag såg att alla dessa små slingriga vägar var överlämnade till en främmande makt. Jag såg spionvägarna: En gick via Haparanda, en via Karungi in i den främmande maktens högkvarter — jag såg herrarna i högkvarteret. Jag såg också en plats, som nämndes, som heter Svartbjörsbyn, och den har med spioneri att göra i stor utsträckning. Numera vet man, att det var här i Svartbjörsbyn som spionen Enbom — i sin egen trädgård — satt och gjorde upp sina planer mot landet.
Jag gjorde en skiss över min uppenbarelse. Jag kartlade den, så gott jag kunde.
Mera om huru detaljer i den förra uppenbarelsen redan har besannats
I min syn såg jag tydligt spionernas uppgift. Den var att utlämna meddelanden om militärt viktiga anläggningar i Boden och på andra håll, bl. a. alla de försvarslinjer, som redan finns, och dem som kommer att upprättas i händelse av krig. Särskilt minns jag, att jag såg någonting som kallas Kalixlinjen, den var särskilt utsatt för spionage, såväl som militära vägar och förläggningsplatser, där militära staber och militära förråd var belägna.
Spionerna skulle även utröna var alla svenska evakueringsplatser är och överlämna dem till främmande makt. De har utlämnat viktiga kartor över mycket betydelsefulla terrängförhållanden i områdena kring Boden, samt lämnat rapporter om militära övningar över hela vårt land.
När attacken sattes in i Överkalix och Luleå, så satte man samtidigt eld på fem mer eller mindre viktiga platser för att vålla irritation under tiden som femtekolonnarna saboterade inom Bodengarnisonen. De kommer även framdeles att utföra sabotage vid arbetsplatser i olika dela av vårt land.
Enligt min senaste syn den 16 september 1951 kommer vi även att få uppleva flera större eller mindre intermezzon med en främmande makt på havet, och även så småningom irriterande gränskränkningar.
Jag visade en militär de där småvägarna och sade:
— Det här känner jag inte till, men de är sålda åt främmande makt.
— Ja, jag känner till vägarna, svarade han, jag vet att de finns, men jag kan aldrig tro, att det har gått så långt, sade han.
— Det behöver ni ju inte tro, ty det är vad som har hänt i alla fall, svarade jag.
Någon tid efteråt ringde ovan nämnde person till mig och sade:
— Har Claesson läst Dagens Nyheter för i dag?
— Nej det har jag inte gjort.
— Läs den, sade han. Han var mycket upprörd. Vem kunde tro att det var sanning?
Jag köpte Dagens Nyheter. Där stod det med fetstil på första sidan:
ALLA BODENS AMMUNITIONSVÄGAR ÖVERLÄMNADE ÅT SOVJET
Det var de där småvägarna, jag hade sett. Vad skall man säga om det? Ni får kalla det spådom och fantasier, om ni vill. Jag vet att det var en uppenbarelse från Gud.
Jag är inte rädd att ställa mig i rampljuset inför hela svenska folket. Men jag har rättighet att fordra att man väntar med att döma min uppenbarelse "Dom över Sverige" ännu en tid, tills vi har fått se hur det går.
Kontakter med militärmyndigheter rörande vad jag hade fått se
När klockan var ungefär halv tio på söndagsförmiddagen den 16 september, kontaktade jag pingstpredikanten i Edsbyn pastor Henning Dahlman och sade till honom:
Hör du, Dahlman, nu har jag haft en ny uppenbarelse. Den gäller Boden och övre Norrland.
— Säger du det?
— Ja.
I korta ordalag beskrev jag litet för honom, jag sade:
— Vad som mest irriterar mig av vad jag såg, är en plats, som heter Karlsborg och en ö, som heter Vargön. Fienden hade flygväg över Vargön och transporterade fallskärmstrupper, som släpptes ned över Munksund vid Piteå, men som ögonblickligen nedgjordes av det svenska försvaret.
— Ja, det var konstigt, sade Dahlman.
Vi sökte reda på en karta och döm om vår förvåning! Det fanns både ett Karlsborg och ett Vargön där uppe.
— Skall du offentliggöra det? frågade pastor Dahlman.
— Nej, svarade jag. Jag känner, att ännu är inte tiden inne, men, Dahlman, vi skall inte komma långt in på nyåret, förrän du kommer att få höra talas om stora spionerier i övre Norrland.
Efter förmiddagsmötet sade jag till pastor Dahlman:
— Jag har fått en bestämd känsla av, att den här kartan skall jag inte ha själv; den skall jag överlämna omedelbart till någon.
Därefter gick pastor Dahlman och jag efter förmiddagsmötet och postade kartan till en av mina vänner, fabrikör Eric Jakobsson, i Odensbacken.
Den 17 september fick han den och visade den för en del av sina anställda. Fabrikör Jakobsson har ännu originalet kvar. På detta sätt sipprade det ut och ett 100-tal fick reda på det. Sedan spred sig ryktet om min uppenbarelse, så att när jag kom till predikantveckan i december månad i Stockholm, kom pastor Carl Gyllroth i Boden emot mig och frågade:
— Har du haft en ny uppenbarelse? Det sägs, att du har haft en uppenbarelse om Boden.
— Ja, det är sant.
Vi samtalade en stund.
— Vet du om det finns något flygfält ovanför Karlsborg?
— Nej, sade han. Jag känner inte till trakterna där uppe så jag vet inte, men det finns en predikant här i predikantveckan, som har varit där uppe. Vi ska fråga honom.
Och så kontaktade vi pastor Herbert Fredriksson, som har varit predikant i Karlsborg, och han sade, när jag beskrev hamnen:
— Det stämmer precis. Mellan Karlsborg och Kalix finns det ett flygfält.
Tiden gick. När jag vid ett senare tillfälle talade i Östersund över ämnet "Dom över Sverige", kom en journalist från en av stadens tidningar och intervjuade mig.
— Har ni inte haft en ny uppenbarelse?
Jo, sa jag, det har jag. Den gäller övre Norrlands försvar.
— Får jag skriva om den?
— Nej, svarade jag, det får du inte.
— Får jag kontakta generalen som är militärbefälhavare här i Östersund och vara med när ni talar med honom?
— Nej, jag kontaktar honom, om jag själv vill.
Det var fjorton dagar före, innan Enbomsaffären seglade upp. Men när journalisten hade gått, satt jag tillsammans med pastor August Brissler och några andra bröder och berättade hela min uppenbarelse i korta ordalag för dem.
Pastor Brissler blev så intresserad, att han ringde till generalen och sade:
— Nu har vi pastor Claesson från Kumla här och han har haft en ny uppenbarelse, som gäller Boden och övre Norrland, och vi undrar om generalen är intresserad av att ta del av detta. Ja, han var intresserad, och vi bestämde dag och tid, men han insjuknade i hög feber och kunde inte ta emot då.
Det vill till att ta emot ett samtal, då man ligger i hög feber. Han undrade, om jag kunde stanna någon dag längre, men det hade jag inte tid eller möjlighet till, och så blev det samtalet inhiberat.
Sedan lät han genom pastor Brissler meddela, att jag borde sätta mig in förbindelse med militärmyndigheterna i trakten, där jag bodde, vilket jag också gjorde i ett inbjudningsmöte, som hölls i februari månad.
När jag blev inbjuden till detta stora möte för att tala om "Dom över Sverige", så tog jag kartan med mig och jag sade till dem:
— Jag skall visa denna karta för de ansvarskännande militärerna här i kväll. Men när mötet var slut, rusade ett trettiotal andra fram, som ville se den. Och det fick de.
Överste Mårtensson sade då:
— Jag har tjänstgjort i flera år i Boden.
Den andre översten, chefen för I 3 i Örebro, yttrade:
— Jag har också tjänstgjort en tid i Boden.
Då sade jag till överste Mårtensson:
— Säg mig ärligt, stämmer inte denna skiss med Bodengarnisonen?
— Jo, det är just det som är så märkligt, att den stämmer precis med förhållanderna däruppe.
Och så sa den andre översten, i det att han pekade på en plats:
— Vi hade en gång en manöver där uppe, kommer du ihåg det?
— Ja, sade den andre, det minns jag mycket väl.
— Här har vi ett starkt spionerisystem i rörelse, sade jag, och denna gång hoppas jag dock, att jag skall bli trodd. För nu har ni ju sett hur det gick med den förra uppenbarelsen. Andersson är ju fast nu, och en del av de platser som jag utvisade på kartan hos amiral Ekstrand, var redan sålda, när jag pekade ut dem, fastän varken amiralen eller jag visste det.
— Jag skall säga pastorn, sade översten, vi gör allt vi kan för att komma åt spioner och sabotörer.
— Då skall ni undersöka Morjärv litet närmare, sade jag till honom, och det skall ni göra så fort som möjligt.
— Ja, svarade han, jag skall göra vad jag kan.
Huruvida han gjorde det, vet jag inte, men några dagar senare reste säkerhetspolisen upp till Bodengarnisonen. De hade Enbom med sig. Och sedan avslöjades den ena spionen efter den andra.
Vid slutet av denna sammankomst höll överste Gösta Mårtensson, Örebro, ett anförande. Därom skriver Örebro Dagblad bl. a.: "Om det än överstiger mänsklig förmåga att bedöma en uppenbarelses tillkomst, så hade den starka fosterlandskärlek, som utmärkte föredraget gjort ett kraftigt intryck. Utan tvekan måste man ock bemärka det värdefulla inflytande, som en dylik framställning åstadkommer.
Det går lätt att under relativt lugna och fredliga förhållanden glömma att vara vaksam och slappna av, men översten ansåg att vaksamheten skärptes i mycket hög grad genom en förkunnelse av detta slag. Han framhöll vidare, att vårt lands försvar är numera ej endast en militär fråga, det är en hela folkets angelägenhet såsom aldrig förr. Han underströk även, att från militärt håll göres allt som göras kan, för att stävja sabotörers verksamhet. Slutligen frambar han sitt tack till pastor Claesson för det mycket intressanta och verklighetstrogna föredraget."
Uppenbarelsens mening: Inte skrämsel utan andlig väckelse och vårt folks räddning
Mina vänner, nu skall vi inte gå och vänta på detta förskräckliga, som en gång skall komma, utan nu skall vi leva intensivare för Jesus än någonsin tillförne.
Mina vänner, vi skall inte gå och vänta på angripare. Låt oss leva så, att vi kan vänta Jesus på skyarna. Ty snart kommer vår älskade Frälsare, och alla de som har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod skall gå in i det nya Jerusalem, som är där ovan - och det är ett fritt land, det är de kristnas rätta fosterland.
Jag är tacksam till Gud, att jag kan säga: Ännu vilar nåden tung över vårt land och folk. Ännu är frälsningens portar öppna, ännu flödar Golgata källa för människorna, och där finns frälsning och frigörelse från all synd. Du behöver inte stå utanför den rika nåden. Om du säger ditt ja till Jesus, så får du ditt namn skrivet i himmelen, och du blir medborgare i den eviga staden.
Min vän, jag är fullt övertygad om, att Anton Johanssons uppenbarelse är sann. Många har frågat mig:
— Vet du inte året, då det skall ske?
— Nej, jag vet bara årstiden, men året vet jag inte.
Jag har aldrig läst Anton Johanssons bok, men en person läste den för mig under en bilresa i Småland. Anton Johansson säger i sin bok, att vi skall komma i krig 1953. Jag tror, att han hade en verklig uppenbarelse från Gud, och jag är övertygad om, att det är sant vad han säger i sin skrift. Men jag känner Gud och vet att han är nådig och barmhärtig. Jag är fullkomligt övertygad, att om Guds folk förstår sin sak, och går in i förbön för vår konung och hela vår överhet, vårt land och folk, då skall Gud uppskjuta denna katastrof och ställa den på framtiden. Då kanhända att det som skulle ha skett 1953 kommer senare. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det.
För en tid sedan hade jag ett samtal med en man från militären. Han sade till mig:
— Jag skall säga pastorn, att den där uppenbarelsen ni har haft, och likaså säkerhetspolisens oerhörda arbete med spionerna i vårt land, det har slagit en så våldsam bräsch hos den nation, som har planer emot oss, så det kommer inte så hastigt nu.
Min vän, Gud uppenbarar inte för att skrämma. Han uppenbarar, för att Guds folk skall vakna upp till förbön. Han uppenbarar, för att folk skall söka Jesus till frälsning. Det kan hända att 1953 blir ett händelserikt år, det håller jag inte för omöjligt, men det kan samtidigt bli ett nådens år med många syndare vid Golgata kors, om vi beder.
Må Gud hjälpa oss, ty katastrofen kan avvändas. Jag menar inte, att den aldrig kommer, men den kan ställas på framtiden. Vem skall ställa den på framtiden? Jo, Guds folk med sina förböner!
Min vän, Gud är angelägen om att rädda så många som möjligt från vårt land för evigheten, och jag är övertygad om, att Herren skall låta en stor väckelse komma över vårt folk och då skall många som vi aldrig har tänkt detta om, komma att böja sina knän för Jesus och bli frälsta.
Må Herren hjälpa oss att fatta vår sak rätt i denna prövosamma och farofyllda tid. Då skall Guds nåd vila över den andliga verksamheten och Guds Ande utgjutas, och under och tecken och frigörelse och frälsning skall komma att uppenbaras i stor utsträckning i vårt land. Må Gud välsigna dig, min vän, som inte är frälst, att tränga dig fram till honom. Börja vandringen med Jesus. Ännu är det tid och möjligheter att ge återstoden av ditt liv åt Honom. Invig ditt liv till att tjäna Jesus och sök att vinna andras och din egen själ för evigheten.
Gud skall hjälpa dig, Gud har arbete i sin vingård åt var och en. Säg nu ditt ja till Honom, medan dagen ännu varar.
Predikan i sammandrag av Birger Claesson:
Innanför eller utanför
När Johannes var på den havsomflutna ön Patmos så står det inte, att han var där för att fira semester eller för någon rekreations skull, utan man hade fört honom dit i tanke, att han skulle duka under i ensamheten. Man hade fört honom dit på grund av hans tro på Jesus Kristus och för hans vittnesbörds skull. Men den som är frälst kan aldrig isoleras. Man försöker och har gjort det många gånger, men det går aldrig att isolera en kristen. De är alltid i sällskap, och man får bära sig åt med dem hur man vill, så är alltid Fadern, Sonen och den helige Ande med och dessutom har vi var sin ängel med oss.
På Herrens dag, alltså söndagen, fick Johannes skåda in i härligheten och se förunderliga ting, samt vad som skulle ske i framtiden, vilket han också fick nedteckna för att vi skulle få del därav. (Uppenbarelseboken) Jesus lät Johannes se sluthändelserna i denna tidsålder. Han såg tusenårsriket, han såg fram till den eviga sabbatsron, då de heliga slutfrälsta skulle vara hemma för evigt hos Gud. Men innan denna uppenbarelse slutar, säger Herren till Johannes: "Saliga äro de som två sina kläder för att få rätt att äta av livets träd och att gå in i staden genom dess portar." Upp. 22:14.
Jag var på en plats och predikade för några år sen och i det mötet var tre sjömän med. De skulle kanske göra sig roliga på något sätt. Då vi samtalade med varandra sade den ene av dem till mig: — Om ni visste vad slags människa ni talar med, skulle ni gå härifrån på en gång. Jag är så smutsig ända in i själen, att varken såpa eller lut kan göra mig ren.
Med det trodde han, att han hade sagt något mycket kraftigt. Jag svarade honom då: — Ni vet kanske inte själv, att ni talar fullkomligt sanning. Vår Fader i himmelen visste långt innan ni var född, att ni skulle komma att växa upp i sådana förhållanden, så att ni skulle bli så smutsig, att varken såpa eller lut kunde göra er ren. Därför har Herren inspirerat en profet, att nedskriva en bibelvers särskilt för er, och jag vill läsa den för er, om jag får?
Mannen tillät mig detta och jag läste då Jer. 2:22: "Ja, om du ock tvår dig med lutsalt och tager än så mycket såpa, så förbliver dock din missgärning oren inför mig, säger HERREN, HERREN." Nu skrattade han inte mer. Han tog sin mössa och gick ut tillsammans med sina kamrater.
Någon vecka senare hade jag möte på en annan plats. I eftermötet kom en man in i vestibulen och bad vaktmästaren om hjälp att få ett samtal med mig, och jag gick ut och mötte samme man, som jag tidigare läst bibelversen för. Han frågade då om jag trodde att det fanns frälsning för honom, vilket jag naturligtvis jakande besvarade. Snart låg han där på sina knän gråtande inför Jesus, vår Frälsare, och ropade om rening och befrielse från synd. Han upplevde där, att källan, som sprang upp vid Golgata en gång, kunde rena från all synd.
I Sakarja 13:1 står det: "På den tiden skola Davids hus och Jerusalems invånare få en öppen brunn till att avtvå sin synd och orenhet." Profeterna såg fram emot vad vi i dag får leva mitt uti, försoningen i Jesus Kristus. Den brunnen är öppen och där finns frigörelse, där finns ett reningsmedel från all synd och ond begärelse. Här kan den i synden djupast sjunkne komma och bli frigjord och frälst från alla syndens bojor och band. Ja, här finns ett medel till befrielse från de blodrödaste synder. Herren säger genom profeten Jesaja: "Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om edra synder äro blodröda, så kunna de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull." Jes. 1:18. Här finns fullkomlig förlossning och frigörelse från synden.
Jag önskade, att vi en stund kunde stanna inför Golgata, där vår Frälsare, Jesus, hänger fastnaglad och korsfäst för din och min skull. Han blev den stora räddningen, frälsningen för alla folk. Han blev den stora möjligheten till rening och befrielse, till återförening med Gud. Han är vägen, som leder människosläktet ut ur mörker och hopplöshet till ljus och glädje och gemenskap för evigt med Gud. Han hänger där törnekrönt, blodet strömmar ner på hans lekamen.
Man frågar sig: Varför denna törnekrona? Svaret blir: Därför att han en gång skulle kunna trycka livets krona på ditt och mitt huvud. Hans öron nås av bespottande ord, ja, hela hans lekamen formligen genomskjutes av hatets och hånets pilar. Man frågar: Varför? Därför att du och jag, mitt i denna värld av synd och gudlöshet, skulle kunna höra de underbaraste ord, som någonsin kan uttalas: "Dina synder är dig förlåtna."
Detta är det underbaraste en människa kan uppleva i denna värld, där allt går sin upplösning till mötes och då allt i denna tid håller på att bryta samman, då hela denna värld skakar i sina grundvalar. Natten är i antågande och vi ser enligt det profetiska ordet, att de stora svårigheterna kommer slag i slag. Mitt i denna hopplösa värld av sammanbrott och elände, kan vi i dag höra rösten från ovan: "Dina synder är dig förlåtna." Det är det underbaraste en människa kan få lyssna till, då hon gråter ut vid Mästarens fötter och erkänner det fullbordade verket på Golgata. Vi får visshet om syndernas förlåtelse och att namnet är skrivet i himmelen. Det finns ingenting i hela världen, som kan tillföra människan en sådan visshet och ro, som vetskapen om, att vi är medborgare i den himmelska staden med de fasta grundvalarna.
Min vän, du behöver inte stå utanför i natten. Guds varning går ut genom det profetiska ordet och tidshändelserna. Om du aktar därpå och söker frälsning, behöver du inte frukta och gripas av ångerst och vånda eller förskräckelse för vad som skall komma. Det finns en väg ut ur mörkret upp mot ljuset. Du har underbara möjligheter, om du böjer dig, ger dig utan villkor och erkänner Jesu verk på Golgata. Då kan den helige Andes kraft gripa dig och du blir född på nytt till ett levande hopp. Sedan kan du sjunga: "Till himmelen jag går, dit synden aldrig når, ett härligt land, där härskar evig vår."
Det finns människor som vill börja diskutera, och man vill gärna diskutera frälsningens under. Man ställer ofta den här frågan: "Finns det verkligen möjlighet att ett blod, som rann för så många år sedan på en plats, som hette Golgata, kan befria från synd?" Inför detta skakar man på huvudet och menar i sin klokskap, att det kan inte vara möjligt, att en människa i sin inre värld kan uppleva befrielse från samvetets kval. Det är möjligt! Vi bör inte diskutera, utan i stället gå direkt till Guds ord. Inte genom diskussion, utan genom att ge sig helt åt himmelens krafter och tro på Guds ord, och om man är en ärlig sökare, kan man bli frälst och uppleva, att den som beder han får, den som söker han finner och för den som klappar skall det bliva upplåtet.
Vi läser vidare om att Johannes fick se in i härligheten. Där såg han Lammet. Han såg också människor, som hade vita fotsida kläder och han såg dem ha palmer i sina händer och han hörde dem ropa med hög röst: "Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet." Han såg också änglar, som stod runt omkring tronen och runt omkring de äldste. Och de fyra väsendena föll ned på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud.
Då hörde han också en av de äldste ta till orda och säga till Johannes: "Dessa som äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och varifrån hava de kommit?"
Stunden var allvarsmättad för Johannes, han vågade inte själv svara, han vände sig till den äldste sägande: "Du själv vet det." Då sade den äldste: "Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod."
På detta ställe säger Guds ord oss uttryckligen, att det blod, som rann på Golgata kors, kan rena människor från all synd och giva dem rätt, att när den stora bedrövelsens natt bryter in över mänskligheten, gå in i härligheten. De har gjort sig redo och gjort sina kläder vita i Lammets blod. Här har du, min vän, ditt stora tillfälle att göra dig redo.
En del säger att man inte skall skrämma folk, men älskade vän, det är inte meningen att skrämma folk utan att folk ska komma till besinning och låta sig frälsas. Jag har inte hört någon klaga på S.J., att de placerat varningssignaler vid järnvägsövergångarna för annalkande tåg. Inte heller har man hört, att människor blivit rädda för varningssignalerna, utan varje klok och förståndig människa är tacksam för dem och iakttar dem uppmärksamt. Det händer nu och då, att man inte uppmärksammar varningssignalerna i tid och resultatet blir en för tidig död eller obotlig skada för livet. Så går det också för dem, som andligen inte tar varning av budskapet och händelserna i tiden. Man rusar blint iväg, rycker på axlarna och säger bara: "Du försöker skrämma oss." Slutet blir att man hamnar i det eviga mörkret och där är gråt och tandagnisslan.
Du skall aldrig kunna säga, att det är Gud, som har kastat dig till den eviga förtappelsen, det är ditt eget fel. Du skall aldrig kunna säga i evigheten: "Gud varnade mig inte, Gud stoppade mig inte." Du kommer att minnas vad som har sagts, det skall stå fram för dig som en Guds varning och ett Guds tillfälle givet för din frälsning.
Nu går varningsropet ut, men samtidigt hör du också räddningsbudskapet. Var och en som tränger sig fram och tvår sina kläder i Lammets blod, skall också få tillträde till härlighetens värld. "Låt oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran, ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent. Det fina linnet är de heligas rättfärdighet."
Min vän, dessa varningsrop, som går ut i tiden genom profetia och uppenbarelser, är till för att du skall besinna, att nu är tiden inne, då det sannerligen är dags att göra sig redo för Lammets bröllop. Ty, min vän, när den stora bedrövelsens kvast drager fram över jorden, då har vi samlats till bröllop i himlens land. Skall du fortsätta att svara nej till den kallande rösten och bortvisa honom, som gav sitt liv i blodig död på Golgata?
Kanske du säger: "Inte nu, det passar mig inte denna gång." Så har du svarat mången gång förr. Du har åter ett tillfälle, salig är du om du låter varna dig och stiger in i frälsningsarken Jesus Kristus.
Kanske du skall säga nej också nu och säga: En annan gång. Detta tillfälle går till det förflutna och kommer aldrig mer igen. Om du försummar detta, som kan vara ditt sista, blir du aldrig frälst. Du ville inte, du tackade nej, det sista tillfället kom och det sista tillfället gick, och du går evigt bort i mörker. Vad skall du skylla på? Du måste då erkänna, att det är du själv som har placerat dig utanför i den eviga natten.
Jesus står med den genomstungna handen, klappar på ditt hjärtas dörr och säger: Låt mig komma in i din inre värld och rena dig från all synd. Då skall du få uppleva en härlig frälsning. Förstode du din sak, grepe du ditt tillfälle nu. Vår uppgift är att å Kristi vägnar vädja till er: "Låt försona er med Gud."
Gud har i sin stora nåd uppenbarat för oss, att det snart är slut på denna nådatid. Gud har givit människan en fri vilja att välja. Du kan välja himlen eller den eviga natten. Skall du vara med i himlen eller stå utanför och gå evigt förlorad? Nu flödar källan, som rann upp på Golgata, när Jesu hjärta brast i döden. Om du öppnar ditt hjärta för honom, blir du född på nytt till ett levande hopp och får rätt att äta av livets träd och gå in i staden genom dess portar.
När basunen ljuder och en överängels röst höres och de i tro avsomnade uppstår, skall du tillika med dem förvandlas till Jesu likhet och ryckas upp i luften honom till mötes för att evigt vara hos honom, därför att du var förståndig och lät undsätta din själ i tid 1 Tess. 4:13-18.
1 kommentar:
Käraste Anna!!!
TACK för det du delar med dig!!!
Herren Välsigne dig!!!
STOOOR KRAAAM!!!
Skicka en kommentar