Jan Tullberg om Migrationspolitiken

Svensk invandring i ett globalt sammanhang
Publicerad: 2013-02-28 19:02
Av Jan Tullberg, docent i ekonomi

Citat: Många politiker och journalister påstår att invandringen till Sverige drivs av en vilja att hjälpa flyktingar. Men kräver gängse hövligheten att man okritisk accepterar vad människor påstår om sina avsikter? Min uppfattning är att man bör se på beteendet och utifrån den observationen dra slutsatser om vad politiken faktiskt prioriterar. Man behöver inte vara cyniker för att misstänka att politiker gör en sak, men kallar det för något helt annat."


Citat: "Det hävdas att vi har en flyktinginvandring, men den beskrivningen bör granskas. Ordet ”flykting” är kraftigt inflationsangripet; bara för att en person säger ordet asyl blir den personen inte därigenom automatiskt en flykting. Först om migrationsmyndigheten finner att personen har giltiga skäl, klassas personen som flykting och får uppehållstillstånd av flyktingskäl. Men många personer som saknar flyktingskäl, dvs inte är flyktingar, får också uppehållstillstånd.

Under perioden 1980-2010 har Sverige fått 1.300.000 invandrare, men av dem var endast 71.000 flyktinginvandrare. Störst är gruppen ”anhöriginvandring”, näst störst ”humanitära skäl” (personen har processat länge mot migrationsdomstolens avslag), sedan följer ”skyddsskäl” (en grupp som ofta byter namn: ”de facto flyktingar”, ”flyktingliknande skäl”) och först därefter, med mindre än 6 %, kommer flyktinggruppen. Är det då rättvisande att kalla helheten för flyktinginvandring?

En central prioriteringsfråga är om uppehållstillstånd skall ges till äkta flyktingar eller till alla som uttalar ett anspråk på att vara flykting genom att säga ordet ”asyl”. Ibland mäts generositeten i termer av hur stor procent av de asylsökande som till sist beviljas asyl. Ett högst märkligt mått som överger kvalitetsambitionen som alla påstår sig se som central; att ge uppehållstillstånd till flyktingar och inte till alla hugade ekonomiska migranter. Ambitionen uppges ju vara att hjälpa de mest behövande – de som inte bara säger ordet asyl, utan också är riktiga flyktingar.

Varför lägger då Sverige ner stora resurser på personer som inte är flyktingar?
Invandrarna är inte de fattigaste och inte de mest skyddsbehövande, utan hör till världens undre medelklass som med en geografisk förflyttning kommer in i världens övre medelklass. Är det att hjälpa dem med störst hjälpbehov? Svaret är nej och frågan är då varför man bedriver denna verksamhet. En förklaring är att invandringen är klientdriven.
De riktigt fattiga är långt borta, medan de asylsökande har tagit sig fram till, eller förbi, passkontrollen, ofta genom att ha betalat stora belopp till människosmugglare, i många fall handlar det om belopp i storleksordningen 100.000 kr.
Sådana belopp ligger inte inom budgeten för en fattig flykting. Den empiriskt mest rättvisande termen på den svenska invandringspolitiken är att vi har en ”undfallenhetsinvandring”; det finns en vilja hos många att komma hit och en oförmåga hos myndigheterna att säga nej.
Omkring en miljard människor lever under den internationella fattigdomsgränsen En dollar om dagen, i dagens penningvärde 11 kr per dag. Det beloppet står i obscen kontrast till de 1.900 kr per dag per dag som svenska staten spenderar på varje ”ensamkommande flyktingbarn”.

De flesta utredningar kommer fram till att det primära är att hjälpa det stora antalet flyktingar som lever i konfliktlandet eller i dess närområde, inte att öppna en gräddfil till den första världen"
... "Den nuvarande modellen är ett oförsvarligt dyrbart sätt att hjälpa ett fåtal."

Läs hela artikeln här >>>