Andlig verksamhet kräver andliga kvalifikationer, av Lewi Pethrus

Har här återgett ett kapitel ur boken:
"Brytningstider Segertider" av Lewi Pethrus.
Det är flera viktiga sanningar som han tar upp, och som är högaktuella för Sveriges kristenhet i dag!

Andlig verksamhet kräver andliga kvalifikationer.
"En församling som skall ha en hög andlig standard, måste byggas av människor med andliga kvalifikationer. Den församling som byggdes upp i den apostoliska tiden var grundad och buren av personer, helutgivna för Gud och hans verk på jorden.
Deras liv var inte längre deras egna. Deras önskningar och ambitioner var offrade en gång för alla på Kristi altare. De hade upplevt Jesu ord om att den som mister sitt liv skall vinna det. Kristus var deras liv och endast hans intressen intog och dominerade dras åtrå och längtan.
De var gripna av en enda uppgift, nämligen att rädda sin omgivning från ett liv i synd till ett liv i lycka, seger och gemenskap med Gud.


I allra högsta grad var detta förhållandet med den kristna rörelsens ledare. Om vi går till de personer, vilkas historia vi har underrättelser om, märker vi att de var hundraprocentigt uppgivna för Kristus och den tjänst han anbefallt dem.
Det fanns även halvhjärtade personer både inom förkunnarnas och ledarnas skara, men det var inte dessa som byggde den kristna församlingen eller gjorde den till vad den var. Det var de helhjärtade. Hundraprocentigt utgivna ledarna, som – även om de i sig själva inte var annat än svaga människor – dock formade den apostoliska tidens församlingstyp.

Det är två ytterligheter som ligger snubblande nära för alla rörelser av detta slag. De flesta väckelserörelser har under historiens gång fallit offer för någon av dem.
Den ena frestelsen är att organisera och på det sättet ta ledningen av densamma. Den andra är att samla verksamheten omkring ledarens person och göra den till en verksamhet med honom som den ensamt bestämmande. Den som har ledningen av en sådan rörelse från början kan välja väg och därefter utformas ofta verksamheten i ett land.

Väljer man organisationsvägen, blir den mest framstående personen i allmänhet organisationens ledare. Därmed kommer han att få en prioriterad ställning, som naturligtvis kan tillgodose personliga krav och önskemål. Om man väljer den personliga vägen, bygger ledaren upp en verksamhet omkring sig själv. Därmed får den egna friheten och bestämmanderätten allt det utrymme man kan önska sig. Detta personliga initiativ är i vissa fall berättigat. Då inte församlingen fyller sin kallelse utan lämnar uppgifter som borde tillvaratagits av den, är det fullt berättigat att dessa då upptages av enskilda krafter.

Pingstväckelsen i Sverige har allt från början valt en tredje väg med den fria församlingens form för sin verksamhet. Säkerligen är detta en av orsakerna till dess framgång. Mer än en gång har jag frågat mig, vad som varit anledningen till att vår verksamhet blivit så känd utöver världen. Utan någon reklam från vår sida har detta skett. Särskilt Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har blivit känd genom sin storlek och de fria former under vilka den i alla år verkat.

Vi har i den Svenska pingstväckelsen på något sätt förkroppsligat det unika drag som gjorde urkristendomen så säregen. Men detta drag har inte varit lokaliserat till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, även om den genom sin storlek varit mera känd än andra svenska församlingar.

Det har varit något som kännetecknat alla församlingarna, inte minst de små och svaga. Det särdrag jag här åsyftar är osjälviskheten. De enkla evangelister som gått till obrutna fält utan lön och med föresatsen att genom eget arbete skaffa sitt underhåll har fullföljt denna princip. Predikanter som arbetat i församlingen under små och inskränkta förhållanden, medan de kunde haft en givande utkomst i andra mera lönande sysselsättningar, har i stort antal offrat sina liv på detta sätt.

Vi har inte haft någon samfundsorganisation att falla tillbaka på. De fria församlingarna har, sedan de kom till, gjort vad de har kunnat, men det har ändå visat sig otillräckligt för den stora verksamhet som bedrivits. Och innan det fanns några församlingar, bedrevs det ändå en omfattande evangelisation. Den byggde så gott som uteslutande på den personliga offerinsatsen.

För att en sådan verksamhet ska kunna byggas upp, måste det finnas människor som är villiga att offra alla egna intressen. Gripna av Kristus och hans sak måste de vara villiga att göra vilka offer som helst. Personliga förmåner – såväl ekonomiska som andra – är för deras vidkommande på intet sätt avgörande vid val av uppgift. Den fria församlingens väg, hur härlig den än är, ställer stora krav på sina företrädare. Allt offras åt det gemensamma.

I den första kristna församlingen hade man allting gemensamt. Föreståndaren måste gå före på denna väg. Och han offrade sin tid, sina krafter, sin begåvning, sina initiativ och sina ideér. Allt gav han i det gemensammas intresse.

Han måste lägga sina käraste och mest närliggande intressen på Guds altare. Hans familj fick komma i andra hand. Även om den inte behövde avstå från det nödvändigaste, hade även den att ikläda sig offer för den gemensamma sakens skull. Pastorn. Ledaren kunde offra allt detta endast i en levande tro på att Gud skulle låta barnen i sådana familjer få riklig kompensation för de försakelser deras familj måste lida.

Det var dessa krav som ställdes på den urkristna församlingens ledare. Om man vill bygga upp en andlig verksamhet av samma slag som de, måste man betala samma pris som de hade att erlägga.
Sådant var förhållandet i den apostoliska tiden, och så har faktiskt ställningen varit för församlingarna och deras ledare inom pingstväckelsen, där man velat följa det urkristna mönstret. Ställningen har måhända förändrats i vissa fall på senare är, men jag har här talat om uppbyggnadstiden och den verksamhet som gjort pingstväckelsen i dessa länder till vad den är i dag.

De som byggde den urkristna församlingen såg aldrig på verksamheten som sitt eget verk. Man hörde säkerligen aldrig bland dem ett sådant uttryck som ”min församling”. Man betraktade den som ett Guds verk, för vilket Kristus var huvudet. Ledning i arbetet hade man även från högre ort. Den Helige Ande var en realitet i deras liv och verksamhet. Det var han som ledde dem såväl vid de beslut som fattades som då det gällde verksamhetens planering och genomförande. De var r e d s k a p i Guds hand och ingenting annat. Deras tjänst var en trosgärning som gav kärlek, visdom och kraft till den övermänskliga uppgift de hade axlat.

Allt detta förde dem i en nära kontakt med den eviga världen. Dess tillgångar var handgripliga realiteter för dem. Omstrålade av dess ljus offrade de med glädje sina liv för sin Herre och Mästare. Denna inställning skapade den himmelska och gudomliga atmosfär som strömmar oss tillmötes från Nya Testamentets församlingsliv. Det är en fantastisk erfarenhet när man i en sådan tid som vår kan få uppleva samma gudomliga närvaro i en kristen församling.

Församlingen var inte i första hand ett verksamhetsorgan med en styrelse och en ordförande i stil med vilken annan mänsklig förening som helst. Den var en gudomlig organism, vars uppgift var att vårda de klenoder som Kristus vunnit med sitt eget blod. Det var om detta uppdrag Paulus ordade i sitt gripande avskedstal till de äldste i Efesus. Själv hade han, den genuine lekmannapredikanten, behov av att påminna dem om sitt osjälviska föredöme:
”I veten själva”, sa han, ”att dessa mina händer hava gjort tjänst för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som varit med mig. I allt har jag genom mitt föredöme visat eder, att man så under eget arbete bör taga sig an de svaga”. Apg. 20:34-35.

Det var denna osjälviskhet. Denna outtröttliga aktivitet utan någon tanke på egna fördelar eller uppoffringar som skapade den apostoliska tidens oslagbara kristendomstyp och dess församlingsliv.

Det är denna osjälviskhet som är grundelementet i kristendomen. Det var den som drev Jesus till hans utgivande gärning under hela hans liv och slutligen till hans offergärning på Golgata kors.

Det var detta osjälviska utgivande som gav sin prägel år Johannes döparens liv och hans martyrdöd. Det är samma insats – fri från all jagiskhet – som apostlarna gjorde, när de gav sina liv för att utbreda Kristi lära och de alla – möjligen med undantag av Johannes – led martyrdöden.

Det är denna väg de gått som blivit redskap att väcka folk, länder och kyrkor och på så sätt öppna slussarna för den livets flod som om och om igen blivit igenslammad eller uppdämd av kyrkliga anordningar och en gudsfientlig samhällsordning.

Det finns de som tror, att en modern tid har en lättare väg till seger för den kristna församlingen. Men den som vill nå den apostoliska tidens mål, måste gå den apostoliska tidens smala väg."
Av Lewi Pethrus