by David Wilkerson
December 28, 1998
"När vi läser Davids ord i Psalm 38 så ser vi att denne fromme och rättfärdige man var helt slut. Han var nedslagen och missmodig och kampen hade kostat honom hans sista krafter. Helt utom sig ropade han ut:
"Jag går krokig och mycket böjd, hela dagen går jag sörjande. .... Jag är maktlös och helt sönderslagen, jag klagar i mitt hjärtas oro. .... Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig. Mina ögons ljus, också det är borta. .... Men jag är lik en döv som inte hör, lik en stum som inte öppnar sin mun. Jag är lik en man som inte hör, som ej öppnar sin mun till svar." (Psaltaren 38:7, 9, 11, 14-15)
När jag läser denna psalm så föreställer jag mig David sitta nedsjunken i förtvivlan. Vad som troligen oroade honom mest var att han inte kunde förstå varför han plötsligt hade kastats ned så djupt. Denne man hungrade efter Herren och utgjöt dagligen sitt hjärta i bön. Han hade vördnad för Guds ord och skrev psalmer som lovprisade hans härlighet. Men nu, mitt i sin depression, kunde han bara ropa: "Herre, jag har nått avgrundens brant. Och jag begriper inte varför detta sker!"
Som många modlösa kristna idag försökte David komma på varför han kände sig så tom och nedbruten i anden. Troligen gick han igenom alla de misstag, synder och dåraktiga handlingar som han begått i sitt liv. Någon gång måste han ha tänkt: "O Herre, har alla mina dumdristiga handlingar skadat mig så att allt hopp är ute för mig?"
Till slut drar David slutsatsen att Gud håller på att tukta honom. Han ropade: "HERRE, straffa mig inte i din vrede, tukta mig inte i din vredesglöd. Ty dina pilar har träffat mig, din hand har drabbat mig. Inget helt finns på min kropp för din vredes skull, inget friskt finns i mina ben för min synds skull. Min syndaskuld går mig över huvudet, den tynger mig som en tung börda." (verserna 2-5)
Här vill jag understryka att David i denna psalm inte bara beskriver sin egen situation, utan han beskriver något som alla hängivna älskare av Jesus får möta någon gång i sina liv. Han berättar hur det är att vara under ett demoniskt angrepp från en missmodets plågoande!
Missmodsandar av detta slag kommer rakt från helvetets innandömen. Och den stunden kommer när varje överlåten troende överväldigas av en sådan plötslig och oväntad upplevelse. Ingen kristen är själv skyldig till att detta händer. Inte heller är det Herren som sänder det. Ett sådant angrepp har för det mesta ingenting att göra med någon speciell synd eller misslyckande hos den troende.
Missmodets ande är kort och gott Satans mest kraftfulla vapen mot Guds utvalda. Oftast använder han den för att övertyga oss om att vi har ådragit oss Guds vrede genom att inte att leva upp till hans krav. Men aposteln Paulus uppmanar oss enträget att inte låta oss fastna i djävulens snara: "för att vi inte skall bli överlistade av Satan. Hans avsikter känner vi till." (2 Korintierbrevet 2:11)
Paulus säger: "Du måste uppfatta ditt missmod som vad det faktiskt är! Det är ett demoniskt vapen - en pil som Satan tar upp ur sitt koger och skjuter på dig för att få dig att tvivla på dig själv. Han vet att han inte kan lura dig att vända dig bort från Jesus. Därför överöser han dig med ondskefulla lögner för att du ska tro att du aldrig kan bli bra nog för att tjäna Jesus. Han vill få dig så nedstämd att du bara vill kasta in handduken!"
Läs hela predikan här >>>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar