av David Wilkerson February 27, 2012
"Daniel vittnade, ”Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig
upp på mina darrande knän och händer” (Daniel 10:10). Ordet för ”rörde” här
betyder att ”häftigt gripa tag i”. Daniel sa i själva verket, ”När Gud la sin
hand på mig böjde jag mig ner i bön. Hans beröring gav mig en iver att bedja,
att söka honom med hela mitt allt.”
Detta händer närhelst Gud berör någons liv. Den personen
faller ner på sina knän och blir en bönens man eller kvinna, manad att söka
Herren. Jag har ofta undrat varför han bara rör vid vissa människor med detta
trängande behov. Tjänare som berörts av Gud har en intim relation med Herren,
de tar emot uppenbarelser från himlen och njuter av en vandring med Kristus som
få andra gör. Varför blir en del hungrande sökare medan andra går sina egna
vägar?
Jag tänker på Daniel. Denna hängivna tjänare var berörd av
Gud på ett övernaturligt sätt. Det fanns många andra goda fromma människor som
tjänade Herren under Daniels dagar: Sadrak, Mesak och Abed-Nego, likaväl som
Baruk, en skrivare från Jerusalem. Mängder av andra israeliter bevarade likaså
sin tro medan de var slavar i Babylon.
Så varför la Gud sin hand på Daniel och rörde vid honom som
han gjorde? Varför kunde denne man se och höra sådant som ingen annan kunde?
Han förklarar, ”Jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig
såg den inte” (10:7).
Det här var den ofattbara synen Daniel såg: ”På den
tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden ...
När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett
bälte av guld … kring sina höfter. Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans
ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter
som glänsande koppar” (10:4-6).
Det här var en syn av Kristus själv, tydlig och levande. Det
var faktiskt samma syn som gavs till Johannes på ön Patmos (se
Uppenbarelseboken 1:13–15). Nu talade Gud till Daniel omisskännligt, ”som ett
väldigt dån (KJV: en oräknelig folkhop) (Daniel 10:6). Det här var inte ett pip
eller en viskning utan det dånande ljudet från ett rytande virrvarr.
Herren uppenbarade sig för Daniel på det här sättet för ett
specifikt skäl: Han ville göra slut på Sitt Ords långa hungersnöd. Han bestämde
att det var dags att ge ett budskap till en förlorad mänsklighet. Och han ville
att hans tjänare skulle veta vad han tänkte göra och varför: ”Men nu har jag
kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande
dagar" (10:14).
Men Gud behövde en röst till att tala ut sitt budskap. Han
ville ha en bedjande tjänare, en som ville gensvara troget på hans kallelse.
Daniel var den mannen. Han hade bett hängivet tre gånger om dagen. Nu, när han
gick längs floden, uppenbarade sig Kristus själv för honom – och Daniel var
skakad av upplevelsen. Han säger, ”Stor förskräckelse föll över dem, så att de
flydde och gömde sig. Jag blev ensam kvar, och när jag såg den stora synen
försvann all min kraft … Då hörde jag ljudet av hans tal” (10:7-9).
Skriften identifierar inte männen som var med Daniel. De kan
ha varit babyloniska vakter eller ämbetsmän. Trots allt, Daniel innehade en hög
befattning i kungariket. Enligt min uppfattning var dessa män israeliter,
närmare bestämt Daniels fromma vänner och kamrater. Men om det var så, varför
flydde de? Daniel säger att de inte såg eller hörde någonting. Varför var de
tvungna att gömma sig?
Här är anledningen: Gud var i gång att ta Daniel i sin ägo.
Han förberedde sin tjänare, kropp och själ, att ta emot ett ord från himlen.
Och det är alltid en mäktig syn. Närhelst Gud rör vid en av sina bedjande
tjänare manifesterar han sig i det mänskliga kärlet. Först klär han av honom
allt eget, och sedan tar han honom fullständigt i sin ägo.
Åsynen av denna process kan injaga fruktan i köttsliga
kristna. Antingen får den deras dolda synd att smälta eller så tvingar den dem
att fly scenen. Jag minns ett sådant omskakande i mitt eget liv, för många år
sedan, innan vårt ministry flyttade till New York. Min hustru, Gwen, och jag
satt på vår veranda i Texas med några andra kristna par. Plötsligt grep Guds
Ande tag i mig och jag föll ner på mitt ansikte.
Herren började tala till mitt hjärta om förlorade själar.
Snart var jag i gråt och profeterade. Jag kände det som att jag var i Guds
direkta närvaro, borttagen från denna värld. Hans Ande rörde sig på mig,
kallade mig, gav mig en vision för tjänande. Jag var inte hur länge jag var i
det tillståndet. Allt jag vet är att under denna stund ursäktade sig våra
gäster och gav sig av. Någonting i scenen hade skrämt bort dem.
Jag har ofta undrat: Är ett sådant övernaturligt vidrörande
av Gud bara en fråga om förutbestämmelse? Är de som tar emot denna beröring
utplockade och utvalda för det innan de ens fötts? Är det bara deras öde att
vara bestämda till bön, behärskade av den Helige Ande, givna ord från Guds
tron?
Jag ställer dessa frågor på grund av en oförklarlig,
Gudagiven hunger i min själ. Min inre människa längtar efter en uppenbarelse av
Kristus. Något i mig nöjer sig helt enkelt inte med en annan persons
uppenbarelse. Varför? Jag är övertygad om att Gud har ett speciellt ord han
vill tala till denna generation. Och just nu söker han runtom jorden efter
tjänare som han kan äga. Han vill ha män och kvinnor som vill tjäna som orakler
(talesmän/-kvinnor) till en förlorad värld. Endast hans mäktiga smorda Ord kan
kämpa mot islams tilltagande ande och falska evangelier. Och endast hans
sanning kan ge dödsstöten till egennyttan, materialismen och lustan i hans egna
församling.
Ett rent och oförfalskat ord är på väg att träda fram från
himlen än en gång. Överbevisande sanning kommer att förkunnas från läpparna på
en ny generation av sådana som söker Gud, människor som till fullo har vänt
sina hjärtan till Kristus. Till och med nu håller Herren på att resa upp män
och kvinnor som är berörda av Gud och behärskade av Anden. Han kommer att tända
dessa tjänare med sin sanning. Och hans beröring på deras liv kommer att få
hela världen att bli varse.
1. Gud gjorde Daniel till sitt orakel eftersom han
aldrig upphörde att bedja.
Herren rör vid varje tjänare som är trofast i bön. Han letar
upp på dem som är villiga att disciplinera sig för att kunna höra hans röst.
Bibeln kallar denna attityd att ”bestämma sig för; vara fast besluten; vända
sitt hjärta till”. Daniel skriver, ”Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud
med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska” (Daniel 9:3).
Daniel säger sedan till oss, ”Medan jag ännu talade och bad
och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför HERREN, min Gud bar
fram min förbön … kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag förut
hade sett i min syn. Han rörde vid mig, och det var vid tiden för kvällsoffret”
(Daniel 9:20–21). Kort sagt säger Daniel, ”Gud rörde vid mig medan jag sökte
honom i innerlig bön”.
Daniel är tydlig: Han fick inte sin förståelse av Guds Ord
genom att studera under lärda män. Han vann inte sin kunskap om framtida
händelser från Babylons institutioner. Ingen kunde lära honom hur drömmar som
var övernaturligt givna ska tolkas. Daniel förklarar, ”Medan jag alltså ännu
talade i min bön … undervisade [han] mig och sade till mig: "Daniel, jag
är utsänd för att ge dig insikt och förstånd” (9:21–22).
Enkelt sagt, Daniels böner frambringade ett Ord från Guds
tron. ”Han sade till mig: "Frukta inte, Daniel, ty redan från första dagen
när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din Gud, har
dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull ... Men nu har
jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande
dagar, för synen syftar på framtiden" (10:12, 14).
Vilken typ av bedjande hade Daniel ägnat sig åt för att ge
anledning till ett sådant besök? Skriften berättar för oss att han hade
spenderat tre veckor i total förkrosselse: ”Jag, Daniel, hade då gått och sörjt
i tre veckors tid. Jag åt ingen god mat. Kött och vin kom inte i min mun, och
jag smorde inte heller min kropp med olja förrän de tre veckorna hade gått”
(10:2-3).
Daniel hade tillbringat 21 dagar till att ödmjuka sig, sörja
på sina knän, tukta sitt kött, vända sitt hjärta till att ta emot gudomlig
insikt. Han tog inte tid för sina bönestunder med en klocka. Han gjorde en
krigsförklaring: ”Herre, jag kommer inte att lämna din närvaro innan jag kan
urskilja vad du håller på med. Jag bryr mig inte om vad det kostar mig.”
Något annat hände med Daniel medan han bad. Hans egna köttsliga
talarförmågor upphörde. Herren rörde nu vid Daniels läppar så att han kunde
tala som hans orakel. Han sa till sin tjänare, ”Jag har helgat din tunga. Nu
kommer jag att tala genom dig”.
Den som talar för Gud måste få sin tunga renad och luttrad.
Det skedde med Jesaja och Jeremia. Och nu vittnade Daniel, ”Och se, han som var
lik en människoson rörde vid mina läppar. Då öppnade jag min mun och sade … Han
som såg ut som en människa rörde då på nytt vid mig och styrkte mig” (Daniel
10:16, 18).
Dessa mäns erfarenheter är exempel för oss alla: Gud söker
efter dem som vill ta sig tid till att stänga in sig med honom. Du kanske
säger, ”Jag kan inte ägna flera timmar om dagen till bön. Jag har plikter
precis som alla andra.” Daniel själv var en väldigt upptagen man. Som en
framstående ämbetsman hade han ofattbara anspråk på sin tid. Men Daniel
bestämde sig för och vände sitt hjärta till att söka Herren. Och han avsatte
dagligen kvalitetstid – faktiskt tre gånger om dagen – till att bedja. Gud
svarade honom med en häpnadsväckande syn: ”Men jag, Daniel, blev kraftlös och
låg sjuk en tid. Sedan steg jag upp och utförde min tjänst hos kungen. Synen
förundrade mig, men ingen förstod den” (Daniel 8:27). Till och med när han var
sjuk, eller under sina dagliga göromål, sökte Daniel Herren.
2. Daniel sörjde över det andliga förfallet i
samhället och i församlingen.
Det finns en hjärtats attityd även i den mest glädjefyllda
troende som får honom att sörja över det ljumma tillståndet i församlingen och
det moraliska förfallet i vårt land. Vi ser detta i Daniels liv.
Vid den tiden tog Daniel emot syner mitt i natten. Han
räddades mirakulöst från en lejonhåla. Herren välsignade och gynnade denne man
oerhört. Men hela den tiden slutade inte Daniel att tänka på allt det allvarliga
som Gud visade honom om Israel: ”Då kände jag, Daniel, att min ande blev orolig
i mig, och den syn jag hade haft skrämde mig” (Daniel 7:15). Gång på gång
vittnar Daniel, ”Dessa gudomliga ord, dessa syner om framtiden, oroade mig. De
upprörde min själ, och fick mig att sörja och klaga”.
Nu uppenbarade Gud för Daniel att han var på väg att rycka
upp allt ont och slå ner det. Han skulle stampa på ondskefulla nationer och
förgöra dem. Domens Dag var nära, och tiden höll på att ta slut – men
förvånansvärt nog, så var Guds folk omedveten om allt det. Så Daniel började
sörja över likgiltigheten och fördärvet i Guds hus.
Jag ser en liknande scen i Guds hus idag. Pastorer och
kyrkor har stängt sina öron för profetiska varningar. De vägrar att höra eller
säga något negativt. I deras sinnen är det tid för att helt enkelt njuta av
livet. Men många av dessa människor upplevde en gång i tiden mirakler. De bad
in sina förlorade nära och kära i riket. De sörjde över det moraliska
jordskredet i samhället och spanade ivrigt efter Kristi återkomst. Men nu har
de sin egen agenda. De är inte villiga att spendera en gnutta energi sörjande
tillsammans med Gud över en döende nation och en ljummen kyrka. Som Skriften
säger, ”Ni … bekymrar er inte om Josefs skada” (Amos 6:6).
Jag säger dig, Daniel tog emot Guds beröring eftersom han
var villig att sörja med Herren. Han bad innerligt, ”Herre, vad är det som
händer? Jag måste förstå dessa tider. Visa mig, så jag kan varna ditt folk.”
Han brydde sig inte om ifall han blev hånad. Han förtärdes av en iver att känna
Guds hjärta och dela hans börda.
3. Gud uppenbarar sitt ord för dem som vägrar dölja
eller ge utrymme för synd.
”Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände: ’O Herre, du
store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar
dig och håller dina bud. Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och
upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter’” (Daniel
9:4-5).
Här är ett annat tecken på en person efter Guds hjärta: Han
identifierar sig med församlingens synd. Denne tjänare ropar ut efter helighet,
både i honom själv och i Guds folk. En församling kan kalla till bönemöten
regelbundet, men utan renhet är bön fullständigt kraftlöst. Budskapet som Gud
vill tala till sitt folk måste komma från läppar som har renats.
Jag utmanar varje pastor, varje lärare, varje lekman: Sök
desperat efter att få Guds beröring. Stanna kvar i umgänge med honom, och låt
den Helige Ande rannsaka ditt hjärta. Han kommer att exponera allt ondskefullt,
rebelliskt, syndfullt som är dolt i dig. Och han kommer att ta itu med varje
område av olydnad i dig.
Snart kommer du inte längre att tolerera hyckleri eller
kompromiss i dig själv. Dina böner kommer att förvandlas till rop om helighet.
Då, närhelst du ser synd i Guds hus kommer du att ropa, ”Åh, herre, vi har
syndat mot dig.” Det är så du vet att Gud har rört vid dig. Han har påbörjat
sitt gudomliga verk att förvandla dig, smörja dig på nytt, och förbereda dig
för ett större verk.
Låt mig få dela med dig ett profetiskt ord som Gud har
gett mig.
Medan jag var i bön blev jag uppfylld av den Helige Ande
genom en extraordinär syn: Gud har varit verksam i det himmelska i en hemlig
operation. Han håller på och reser upp en armé-inuti-en-armé, och söker igenom
sina reguljära trupper för att forma en elitenhet av frivilliga. Denna
specialstyrka utgörs av krigare som han kan vidröra och väcka till att föra
krig mot fienden. Vi ser en bild av detta i Skriften, med Sauls specialmilis.
Bibeln berättar för oss, ”En skara stridsmän vilkas hjärtan Gud hade rört
följde honom” (1 Samuelsboken 10:26).
Guds specialstyrka idag inkluderar de unga, de medelålders,
till och med de gamla. De har tränat i sina bönekamrar i det fördolda. Många
har utstått smärta och lidande nästan bortom mänskliga gränser, och de har
kommit igenom renade och luttrade. Deras intimitet med Jesus genom allt har
lärt dem hur man strider. Nu kan de strida på vilket andligt plan som helst,
vare sig det är uppe på bergen eller nere i dalar.
Dessa specialstyrkor har vunnit många segrar genom bön – och
nu fruktar helvetet dem. En from, ödmjuk medlem av denna styrka kan få tusen
fiendesoldater på flykt. Som Gud lovade Josuas lilla, trogna armé, ”Ingen har
kunnat stå er emot intill denna dag. En enda man bland er jagade tusen framför
sig, ty HERREN, er Gud, stred själv för er, så som han hade lovat er” (Josua
23:9-10).
Jag har hört predikningar från många soldater i dessa
specialstyrkor. De är lejon i bön, men lamm i sin ödmjukhet – och de är
oförskräckta i att exponera allt som är av kött. Ordet de predikar är mycket
insiktsfullt i sin sanning, renhet och integritet. Några är unga, och de har
lärt känna Kristus snabbt. De predikar hans Ord djärvt, både i kyrkan och för
ofrälsta. Andra soldater är medelålders tjänare som tröttnat på kyrkans
ljumhet. Nu är de redo att visa en ny generation hur man strider.
Under många år har Satan terroriserat Guds folk. Men under
hela tiden har Gud tränat sina specialstyrkor, och han är på väg att släppa lös
dem inne i sin kyrka. Han armé-inuti-en-armé finns på plats i varje nation.
Dess aktivitet kan vara hemlig just nu, men snart ska vi se den göra bragder i
Kristi namn och kraft. För bakom dörrarna till den fördolda kammaren är hans
beröring på hans bedjande tjänare, precis som den var på Daniel. Guds Ord
träder fram från den beröringen, och hungersnöden kommer att upphöra. Jehova
Gud kommer att segra. Hans Ord ska besegra allt!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar