Senast ändrad: 2012 06 13 14:12
 |
| Inget se - inget höra - inget säga. |
"Den konventionella uppdelningen av länder i demokratier och diktaturer är inte längre relevant. Det är dags att införa ytterligare ett begrepp — den totalitära demokratin. Ett uttryck som jag inte själv kommit på, men som jag tycker är väldigt passande. Låt mig i några punkter försöka definiera vad som karakteriserar ett totalitärt demokratiskt land:
1. Skenbart är landet i fråga en demokrati. Det förekommer fria val, det finns flera partier att välja mellan. Vid ett viss valresultat tvingas det regerande partiet att lämna från sig makten (till skillnad från länder som Egypten och liknande där det också förekommer "fria val", men oavsett valresultatet sitter den regerande presidenten kvar — verkligheten visar att denne endast kan avsättas genom revolution eller militärkupp).
2. I landet förekommer formellt yttrande- och tryckfrihet. Massmedia är inte statligt censurerat.
3. I skolan talar man mycket om de "demokratiska värdena", allas likhet inför lagen, jämlikhet på alla plan etc, etc. Skolan sysslar inte med hjärntvätt eller partipropaganda, utan försöker officiellt ge eleverna en allsidig utbildning, där man diskuterar olika åsikter, ideologier och religioner.
Så långt är allt gott och väl. De egenskaper jag hittills räknat upp kännetecknar också verkliga demokratier. Nu kommer emellertid det som är speciellt för just den totalitära demokratin:
4. Genom att konsekvent tillsätta alla högre statliga tjänster (generaldirektörer etc) med trogna partimedlemmar, skaffar sig det styrande partiet en i det närmaste total kontroll över landet. Konsekvenserna av detta är flera:
a) Det blir nästan omöjligt för något annat parti att ta över regeringsmakten efter ett eventuellt valnederlag för det styrande partiet, eftersom de olika statliga verken kontrolleras av personer som aktivt motarbetar det nya regeringspartiet.
b) De partitrogna generaldirektörerna etc är inte bara neutrala, dugliga byråkrater (som de borde vara i en sann demokrati), utan verkar aktivt för att omforma samhället rent politiskt. Om t ex högste chefen för landets högsta skolmyndighet är handplockad för att vara ett lydigt redskap åt det styrande partiet, kommer denne att se till att landets alla skolor på ett diskret sätt ger eleverna de rätta tankarna och åsikterna.
5. Kombinerar man detta med att nästan alla landets arbetare tvingas att vara med i fackförbund, som kontrolleras av det styrande partiet (vi antar här att det styrande partiet ligger till vänster på den politiska skalan), plus att dessa arbetare dessutom kanske tvångsansluts till det styrande partiet, ja då är faran för den sanna demokratin överhängande (tror du att jag talar om Sverige? — det har jag inte sagt). Ett mer högerinriktat oppositionsparti som får makten, har då knappast längre någon möjlighet att genomföra beslut som radikalt skiljer sig från det dominerande partiets linje. Försök att t ex sanera landets ekonomi, skulle omedelbart leda till storstrejk (plus att de olika myndigheterna enligt 4 a) och b) också kommer att motarbeta de nya ekonomiska riktlinjerna), medan det parti som har de centrala fackorganisationerna i sin hand, kan få dessa att gå med på nödvändiga ekonomiska nedskärningar (plus att alla myndigheter då kommer att samarbeta med regeringen).
6. Totalitära demokratier uppfattar kristendomen som oerhört farlig och gör allt för att stoppa den kristna tron. Eller i varje fall att kontrollera den. Djävulsdyrkare, grova förbrytare och liknande upplevs inte som lika farliga för samhället. Detta kännetecknar totalitära stater generellt (även "vanliga konventionella diktaturer"). I både Sovjet och Nazityskland behandlades grova förbrytare betydligt bättre än bibeltroende kristna (de styrande kände kanske en viss andlig gemenskap med förbrytarna). Ofta var de grövsta förbrytarna uppsyningsmän i fånglägren, och fick där utlopp för sina eventuella sadistiska böjelser.
7. Något som ytterligare karakteriserar totalitära demokratier är att skillnaden mellan det dominerande partiet (maktpartiet) och de större oppositionspartierna (de som har plats i Parlament/Riksdag eller vad det nu heter i det aktuella landet) är mycket liten. Oppositionspartierna ställer i princip upp på det makthavande partiets världsbild och ideologi. Orsaken till detta är att landets befolkning, genom skola och massmedia, uppfostrats (eller varför inte säga som det är — hjärntvättats) till de rätta åsikterna. Därför har det parti som står för en verkligt alternativ världsbild mycket liten chans att få något större antal röster.
8. Även om det i princip finns yttrande- och tryckfrihet, är yttrande- och tryckfriheten oerhört manipulerad och begränsad. I Sovjetunionen, i Nazityskland och andra diktaturer hade man statlig censur. Det var förbjudet att uttrycka vissa åsikter i massmedia eller andra offentliga sammanhang. Bröt man mot detta straffades man. I värsta fall med dödsstraff. Så är det inte i totalitära demokratier. Där har massmedia i stället självmant underkastat sig "censur". Men ser sig inte längre som objektiva rapporterare av vad som hänt, utan som "folkets uppfostrare". Man informerar inte människor utan man formerar människor. Hur kan det ha blivit så? Jo, om av olika skäl det är oproportionerligt många journalister med samma politiska färg (det kan t ex åstadkommas genom att ge journalisthögskolorna den rätta politiska inriktningen). Men finns det då inga journalister med egna åsikter? Jo, men dessa åsikter kommer sällan fram, eftersom varje tidnings redaktionskommitté bestämmer vad som får skrivas i tidningen etc.
I det ideala fallet i en sann demokrati rapporterar man i nyhetsreportage i tidningar, radio och TV vad som hänt, så objektivt och korrekt som det bara är möjligt. Sanningen är helig! Sedan kommenterar man det som hänt i ledare och debattinlägg, där alla vet att det handlar om personliga åsikter och inte objektiva fakta. Allmänheten har då möjlighet att själva dra sina slutsatser om det som händer i olika delar av världen, och dessutom ta del av olika åsikter om händelserna, och kan sedan utifrån detta rösta på det parti som man tycker har rätt inställning till saker och ting. Det är demokrati i ordets rätta bemärkelse.
I den totalitära demokratin fungerar inte massmedia så. Där filtrerar man i stället bort de fakta som inte säger de rätta sakerna. Eller också förvanskar man det som hänt, eller till och med rent av blåljuger allmänheten rakt i ansiktet. Nyhetsreportagen är således snarare debattinlägg än ett objektivt förmedlande av vad som verkligen hänt. Detta innebär att massmedia väljer åt den enskilde medborgaren, utan att ha befogenhet att göra detta. Den världsbild som massmedia målar upp blir så till synes enkel, där de goda är genomgoda och de onda är genomonda (vilka som är onda och goda bestäms av massmedia), så att den enskilde medborgaren tycker att de ställningstaganden han gör är fullständigt självklara. Det finns inga andra tänkbara val, känns det som. Problemet är att den enskilde medborgaren egentligen inte tycker någonting alls. Det är massmedia som tycker åt honom. På samma sätt bestämmer massmedia vad medborgarna skall rösta på när det är val. Figuren nedan utgör ett försök att illustrera massmedias dystra roll i den totalitära demokratin.”
Genom sitt agerande sätter journalisterna i den totalitära demokratin den sanna demokratin ur spel. I stället för att vara demokratins försvarare blir man demokratins dödgrävare..."
Läs vidare här: http://www.gluefox.com/kontr/journal.shtm
***********************************
Läs även:
Journalister — sanningens riddare eller dess förrädare?
Senast ändrad: 2009 09 08 15:19
http://www.gluefox.com/kontr/journal.shtm
Citat: "Voltaire lär en gång ha sagt "Jag avskyr dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem". Detta citat har ofta använts för att visa vad sann demokrati är. Vissa journalister i Sverige och många andra s k demokratiska länder verkar ha missuppfattat Voltaire, eftersom deras defintion av demokrati alltför ofta tycks vara, "Jag avskyr dina åsikter och jag är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar