 |
| Förkrosselse |
Predikan av David Wilkerson April 26, 2010
David skrev ofta om förkrosselse i sina psalmer. Han talade om Guds närhet till dem som är förkrossade:
"Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta" (Psaltaren 51:17).
"HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta och frälsar dem som hava en bedrövad ande" (34:18).
Gud talade också genom sin profet Jesaja för att uttrycka sin kärlek till alla som är förkrossade i anden: "Men till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord" (Jesaja 66:2). "Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter "den Helige": Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk [nedbruten] ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan" (Jesaja 57:15, min kursivering).
Vilka otroliga löften vår Herre har gett dem som är förkrossade i anden. Han lovar att bo med alla som har blivit förkrossade och att ge nytt liv till deras hjärtan.
Både psalmisten och Jesaja talar profetiskt om förkrosselse som pekar mot Jesu död och uppståndelse.
Det finns en fysisk förkrosselse som är resultatet av mänsklig förtvivlan. Jag talar om smärtsam förlust, emotionell smärta, ångest som kommer från fysiska lidanden. Men den förkrosselse som Jesaja och psalmisten talar om refererar till något annat än mänsklig förtvivlan. De talar om andlig förkrosselse.
Den sannaste bilden av andlig förkrosselse hittar vi i Lukas 19. I detta avsnitt rider Jesus in i Jerusalem på ett föl:
"Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den och sade: "O att du i dag [i denna tid] hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon" (Lukas 19:41-42).
Evangelierna visar bara några få exempel på när Jesus grät. En gång var vid Lasarus grav. I det avsnittet säger översättningen att Jesus "grät stilla." Men här i Lukas 19, när Jesus red in i Jerusalem, betyder den grekiska översättningen "KLAGADE HÖGLJUTT."
Jesus ger oss skälet till varför han grät sådana tårar av klagan: "Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat" (Lukas 13:34).
Här var källan till Jesus kval. Vi får veta att Kristus "kom till sina egna och de tog inte emot honom." Jesus ropade, "Om ni bara hade accepterat det jag sa till er! Det hade skänkt er min frid, mina välsignelser, mitt hopp och syfte för era liv."
Som kristna vet vi att Jesus är det enda hoppet för världen.
Varje troende vet att vi har En att vända oss till. Vi har en källa att gå till för styrka och tröst, eftersom vi tror att Jesus är den han sa sig vara. Paulus talar om detta hopp när han skriver:
"Kommen ihåg att I på den tiden, då när I voren utan Kristus, utestängda … främmande för löftets förbund, UTAN HOPP och utan Gud i världen. Nu däremot, … haven I, … kommit nära, i och genom Kristi blod. TY HAN ÄR VÅR FRID" (Efesierbrevet 2:12–14, mina versaler).
Författaren till Hebreerbrevet lägger till, "Vi som hava sökt vår räddning [Kristus] i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss. I det hoppet hava vi ett säkert och fast … ankare" (Hebreerbrevet 6:18–19).
Här är skillnaden mellan oss som har funnit vår tillflykt i Kristus och de otaliga som är förlorade: De har förkastat sin räddning. För många av dagens människor är sanningen om Jesu död på korset och hans uppståndelse bara en fabel.
Så som profeterna varnade har de hört och förkastat honom och vikt av på sina egna vägar. De är förlorade utan hopp – och vilken tragisk förlust det är.
Denna tragedi börjar med vad folkmassorna har förlorat.
Den förlorade generationen idag liknar folkmassorna i Jerusalem som Jesus grät över. Människorna på Kristi tid förlorade det som han hade velat ge dem.
De gick miste om sann frihet. De förlorade friden som kommer ur förvissningen om att ha fått alla synder förlåtna. De gick miste om den helande beröringen av Jesus. De förlorade ett gömställe undan stormen. De gick miste om den varaktiga, tröstande, vägledande närvaron av den Helige Ande.
Det var över dessa förlorade massor som Jesus grät och ropade, "Om ni bara! Om ni bara hade vetat vad jag ville för era liv. Om ni bara hade tagit emot vad jag erbjöd er. Jag ville skydda er, breda ut mina vingar av tröst över er. Om ni bara hade lyssnat. Om ni bara kände min kärlek och barmhärtighet mot er."
"Men nu är det fördolt för dina ögon... därför att du icke aktade på den tid då du var sökt" (Lukas 19:42, 44).
Vad säger Jesus om dem som förkastar honom? "Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den" (Matteus 7:13–14).
Folkmassorna i Jesu dagar förkastade hans erbjudande. Och idag förkastas hans erbjudande fortfarande. Men detta är fortfarande den dag då han söker denna generation. Om hur många kommer Kristus att säga, "Om ni bara"?
Vad exakt såg Jesus som fick hans hjärta att brista och gjorde att han grät?
Kristus tittade på mängder av judar och hedningar som desperat försökte behaga Gud genom ritualer. Han såg människomassor som var slitna, tyngda i anden, förtvivlade över sina livslånga ansträngningar att behaga Gud. De var alla så uppriktiga när de gick igenom sina självpåtagna ritualer. Men det ökade bara deras bördor. Judarna själv hade 613 lagar och ritualer att hålla. Och hedningarna hade många fler gudar som de försökte blidka.
Tänk på hur djupt bedrövad Jesus måste ha varit när han bevittnade detta. Han hade just ägnat tre år till att predika för människoskaror genom landet, "Jag är vägen, den enda vägen till Fadern. Jag är uppståndelsen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig."
Nu såg han folkmassorna som strömmade in i och ut ur synagogorna och templen. Och med sitt profetiska öga såg han att detta hände inte bara i Jerusalem utan genom hela vida världen och tiden.
Sannerligen, vad Jesus såg hända då pågår just nu. Miljoner runt om i världen offrar till sina gudar varje dag i förhoppningen om att blidka deras vrede. Några till och med sargar sina kroppar med stor smärta som ett offer till sina gudomligheter. I varje givet ögonblick sänds tusentals böner och rop uppåt i desperata försök att finna hopp.
Jag ser ofta främmande mässor under mina bönepromenader genom Times Square.
Varje gång jag tar en sådan promenad ser jag mängder av turister från hela världen. Besökare från Indien anländer hit från ett land med över en miljon gudar. Besökare från Kina och Japan representerar nationer med miljontals fler gudar.
Majoriteten av dessa människor söker efter samma sak: försoning. De är desperata efter ett sätt att blidka sina gudar, desperata till att göra något offer som kan hjälpa dem att undkomma sin syndaskuld. Den stora frågan för dem alla är, "Hur kan jag få frid med min gud?"
När Jesus tittade runt omkring templet såg han överallt människor som köpte lamm, getter eller duvor för att offra. Det var då som stor bedrövelse övervann honom:
"Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den och sade: "O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon" (Lukas 19:41-42).
Kristus sa: "Om ni bara hade känt till det som min himmelske Fader kan förse er med. Ni hade känt den frid som övergår allt förstånd."
Bibeln frambär samma rop, "Om ni bara!" från pärm till pärm.
Om de bara hade trott på Guds löfte till Abraham. Var och en av de tre huvudreligionerna i världen – kristendomen, judendomen och islam – hävdar att Abraham är fadern till deras tro. Ändå så är det bara några få inom dessa religioner som delar Abrahams tro på Gud.
I lydnad till Gud tog Abraham sin son, Isak, till berget för att offra honom. Längs vägen frågade Isak sin pappa, "Var är offerlammet?" Abraham svarade i tro: "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret" (1 Mosebok 22:8). Och det gjorde Gud, han ledde Abraham till att finna en bagge som fastnat i ett snår.
Abrahams tro talar tydligt till oss idag, precis så som den talade till Isak: "Om du bara hade tittat skulle du se att Gud sörjer för offret."
Om bara Guds folk hade trott Johannes döparens ord. Här var en av deras egna profeter, vördad och betrodd, som sa om Jesus: "Se, Guds Lamm, som borttager världens synd" (Johannes 1:29). Senare identifierade Johannes igen Jesus på detta sätt: "När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: "Se, Guds Lamm!" (1:36).
Gud sörjde för sitt eget offerlamm: Jesus, sin enfödde Son. Och när Kristus blivit korsfäst, begravd och uppväckt från de döda blev han vår försoning, vår frid. Jesus tog frivilligt på sig vår synd, skuld och skam. Han dog och återuppstod för att sätta alla människor fria.
"I veten ju att det icke är med förgängliga ting, med silver eller guld, som I haven blivit "lösköpta" från den vandel I förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt, utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck.
Så var förutsett om honom före världens begynnelse; men först nu i de yttersta tiderna har han blivit uppenbarad för eder skull, I som genom honom tron på Gud, vilken uppväckte honom från de döda och gav honom härlighet, så att eder tro nu ock kan vara ett hopp till Gud" (1 Petrusbrevet 1:18-21).
Petrus påminner oss om den underbara sanningen: "Kristus är vårt hopp!"
Jesus återuppstod som vår enda rättfärdighet, som vår enda väg till att behaga Gud.
Fadern sa om Jesus, "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag." Aposteln Paulus påminner oss om detta gång på gång genom sina brev, i vilka han undervisar oss om att endast Kristus är vår rättfärdighet i Guds ögon.
"Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad. Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud; och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus" (Romarbrevet 3:21–24).
Paulus lägger sedan till, "Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet, utan gärningar: "Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna, och vilkas synder äro överskylda. Salig är den man som Herren icke tillräknar synd " (4:6-8).
Aposteln säger, "Här är rättfärdighet endast genom tro: att bli funnen i Kristus utan att ha min egen rättfärdighet. Min egen "rättfärdighet" är av lagen. Men rättfärdigheten som är av Kristus kommer på trons grund."
Vi kan ge till de fattiga och behövande, vi kan vara snälla, vi kan tänka goda och ärbara tankar. Och vi kanske övertygar oss själv om att dessa goda verk kommer att hjälpa att rädda oss på Domens dag. Inte det. Även om jag levde åratals utan att bryta mot Guds Ord i tankar och gärningar, skulle det inte vara till någon nytta. "Inte på grund av gärningar som vi har gjort … utan av tro på Jesu utgjutna blod."
Jag säger ingenting av detta lättsinnigt. Det är förödande för en person att få höra, "Dina goda gärningar kommer inte att rädda dig." Sannerligen, vi kan inte övertyga en enda om detta. Sådan övertygelse kräver ett mirakel av Guds nåd; det är ett verk som måste utföras av den Helige Ande.
Det här är offret vi ska göra enligt Jesaja: Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta" (Psaltaren 51:17).
Slutligen, vad är förkrosselse?
Förkrosselse är att ge upp allt hopp om att vinna himlen genom något mått av personlig godhet. Det betyder att lägga ner all förtröstan på vår egen strävan. Det är att helt och fullt vända sig till Kristi seger på Korset, att tro att han är den enda vägen. Slutligen är det att förtrösta på att han genom sin Ande gör det möjligt för oss att leva upp till hans anspråk på våra liv.
Det är förkrosselse, ånger, ödmjukhet. Och vi behöver sådan förkrosselse för att fortsätta vandra i tro: "HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta och frälsar dem som hava en bedrövad ande" (Psaltaren 34:18).
"Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter "den Helige": Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan" (Jesaja 57:15).
Det har ingen betydelse hur jag kanske känner, Kristus är min rättfärdighet. Det har ingen betydelse hur mycket tvivel som kan uppstå, Kristus är min rättfärdighet. Det har ingen betydelse hur många anklagelser jag hör från djävulen under dagen, jag står på detta: Gud ser mig som rättfärdig i Kristus!
"Men till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord" (Jesaja 66:2).
Var är Guds Lamm nu? Han är i himlen sittandes på sin tron, Konungars Konung, Herrarnas Herre, Fridsfursten. En dag ska alla världens religioner böja sina knän inför Jesus och bekänna att han är Herren. "Varje knä ska böjas, varje tunga bekänna, Han var – Han är – Guds evige Lamm." Se, Guds Lamm!
Hämtat från: http://sermons.worldchallenge.org/node/8683
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar