June 28, 2010
Ett budskap lämnat av David Wilkerson 1988
by David Wilkerson | June 28, 2010
Jag
tror få kristna anser sig vara otåliga. De flesta trogna Jesu
efterföljare håller med om att de inte nått ända fram, att de
inte är så kristuslika som de önskar vara. De talar om för dig
att det finns områden i deras liv som är i stort behov av
förbättring. Men få kristna känner igen en särskild form av
otålighet i sig själva som är andlig till sin natur.
Den
är subtil men kan ändå orsaka förvirring i Guds mest trogna
tjänares liv. Ja, den har påverkat den trofasta vandringen hos
många. För att hjälpa till att förstå detta, låt mig väcka
tanken att denna otålighet är en form av stolthet. Och jag drar
denna definition direkt från Skriften: Stolthet
är oberoende, medan ödmjukhet är beroende.
Den
typen av stolthet jag talar om är en otålighet i att vänta på att
Gud ska agera i sin egen tid och på sitt eget sätt. Den rusar iväg
för att ta saker i egna händer. Efter årtionden i tjänande är
jag övertygad om att detta är en av de största frestelserna som
möter varje trogen kristen: att agera i brådska på egen hand när
det tycks som att Gud inte verkar snabbt nog.
Ett
av det tydligaste bibliska exempel på en som inte kunde vänta in
Guds tid är kung Saul.
Saul
begick just denna synd vid Gilgal, tidigt under sitt regerande över
Israel. Profeten Samuel hade smort Saul till kung och nu diskuterade
de två männen det stora krig som Israel stod inför mot
filisteerna. Samuel klargjorde för Saul att han var mannen som hade
fått en gudomlig kallelse att bryta slaveriet som filisteerna höll
Israel i.
När
tiden för kriget närmade sig befallde Samuel Saul att vänta på
honom innan han drog ut i strid. Allt folket skulle samlas vid Gilgal
för att söka Herrens ledning, och Samuel skulle sedan komma
tillbaka med ett specifikt ord till vägledning från Herren. Han sa
till Saul, "Sju dagar skall du vänta till dess jag kommer till
dig och förkunnar för dig vad du skall göra" (1
Samuel 10:8).
Det
var helt enkelt bara Gud som skulle ha fullständig kontroll.
Krigsplanen mot filisteerna skulle vara hans verk till fullo. Samuel
representerade Guds röst och genom honom skulle Israel få ta emot
övernaturlig suverän ledning. Gud själv skulle göra upp Israels
alla planer och visa dem hur man för krig.
Så
Saul skulle vänta på budskap från Samuel vid Gilgal. Men kriget
inleddes tidigare än väntat, när Sauls son Jonatan förgjorde en
filisteisk garnison vid Geba. När detta hände blåste Saul i
trumpeten för att samla ihop allt folket vid Gilgal.
Men
när han väntade där blev Saul otålig över att behöva vänta på
att Samuel skulle komma. Filisteerna var i rörelse, men enligt Guds
befallning kunde inte Saul röra på sig innan Samuel hade framfört
order för att leda Israel i strid.
Under
tiden blev den israelitiska armén panikslagen. De var en liten,
brokig milis utan ett endaste svärd bland dem. Allt de hade var yxor
och jordbruksredskap, medan deras fiende bestod av 6 000 beridna män,
tusentals stridsvagnar, och soldater som tycktes dem lika otaliga som
sandkornen på stranden. När den massiva välbeväpnade filisteiska
militären närmade sig blev Sauls mannar rädda. Snart deserterade
de på alla sidor.
Gud
visste hela tiden att Israel skulle komma i denna situation. Ja, det
var just den här krisen som Samuel hade samtalat om med Saul för
att förbereda honom. Det hade ingen betydelse vilken storlek eller
förmåga fienden hade, israeliterna skulle samlas i tro för att
vänta på Gud och hans tydliga budskap till vägledning. Det här
handlade inte bara om att vänta utan att "vänta tills" –
tills
budskapet kom, tills
vägledningen från himlen gavs. Samuel hade tydligt sagt till Saul,
"Vänta till dess jag kommer till dig och visar dig."
I
stället gav Saul Gud en deadline för att agera. Han uttalade det
inte, men det var en deadline som han hade beslutat sig för i sitt
hjärta. Saul beslöt att om inte ett budskap från ovan kom inom en
viss tid skulle han själv göra det som var nödvändigt för att
rädda situationen.
"När
han (Saul) nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hade
bestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folket
skingra sig och gå ifrån honom. Då sade Saul: "Fören fram
till mig brännoffers- och tackoffersdjuren." Därpå frambar
han brännoffret" (1
Samuel 13:8-9).
Otåligt
körde Saul igång i förväg och tog i synd på sig rollen som präst
för att offra. Föga kände han till att Samuel bara var runt
hörnet. Snart skulle profeten anlända och känna lukten av offret
som Saul hade gjort och bli förtörnad över kungens syndfulla
otålighet.
Samuel
var bara några timmar sen på grund av att Saul skulle prövas.
Jag
är övertygad om att Samuel var försenad på grund av att Gud
talade tydligt till honom och sa när han exakt skulle anlända. Du
förstår, det här var ett test för att se om Saul trodde att det
gick att lita på Gud. Det skulle visa ifall Saul tålmodigt skulle
vänta i tro även om inte allt gick planenligt.
Faktum
är att Gud hade iscensatt alltihop. Han ville ge Saul ett
vittnesbörd om ödmjukt beroende av honom i allt, särskilt i en
mörk kris. Men Saul misslyckades i testet. Han såg hur
omständigheterna förvärrades och allt verkade hopplöst. Logiken
sa honom att det hade blivit för sent, att något måste göras.
Kan
du se dig själv i Sauls situation? Jag hör honom resonera med sig
själv, "Jag kan inte fortsätta vara obeslutsam. Gud sände mig
för att utföra detta verk och jag är villig att dö för denna
sak. Så, måste jag verkligen sitta här och inte göra någonting?
Jag måste göra så att något händer eller så är det här
slutet. Om jag inte agerar kommer vi att förlora kontrollen helt."
Saul
kände ett tvingande behov av att agera omedelbart i situationen. Och
till slut övermannade hans otålighet honom.
Jag
måste erkänna att det är här som jag har misslyckats då och då
i min vandring med Herren. Vid vissa tillfällen har jag inte väntat
på vägledning utan tagit sakerna i egna händer. Jag gillar helt
enkelt inte att känna mig hjälplös och ängslig. Jag har aldrig
känt så mer än när vi flyttade tillbaka till New York på
1980-talet för att starta Times Square Church.
Efter
år med egen fastighet som vi ägde i Texas var jag än en gång
föremål för hyresvärdars barmhärtighet och byggmästares
tidsplaner. När det inte fungerade som det skulle måste jag vänta,
och det gjorde mig otålig. Under en period hyrde vi plats av ägare
till teatrar på Broadway, och jag blev mer och mer angelägen om att
få en egen byggnad. Jag ropade, "Herre, det är så mycket som
behöver göras i New York och så lite tid. Hur länge måste vi
vänta? Det är nödvändigt att du agerar."
Men
gång på gång svarade Gud mig tålmodigt, "David, litar du på
mg? Vänta då. När du har gjort allt du kan, stå still och se min
frälsning."
Du
har hört uttrycket, "Den svåraste delen av tro är den sista
halvtimmen." Jag kan vittna om det gång på gång från mina år
i tjänande. Den mest påfrestande perioden är alltid strax innan
svaret kommer, alldeles innan Gud utför sin räddning. Det är då
vi börjar tappa modet och orken. Plötsligt frestas vi våldsamt att
åstadkomma något på egen hand. Detta kan leda oss in i förvirring
och planer som inte är från Gud.
Tänk
på Sauls läxa när han körde igång i förväg utan Gud: "Men
just när han (Saul) hade slutat att frambära brännoffret, kom
Samuel" (1
Samuel 13:10).
Gudomlig vägledning var bara några minuter bort. Men Saul kunde
inte vänta.
Det
blir allvarliga konsekvenser när vi inte väntar på att Gud ska
agera.
Alltför
ofta anklagar vi Gud för försummelse vid sådana tillfällen. Saul
gjorde det när han otåligt agerade på egen hand. Han sa faktiskt,
"Gud har sänt ut mig för att göra hans verk. Men nu har han
överlåtit åt mig att räkna ut hur det ska gå till. Jag tvingas
sitta och vänta men han vill säkert att jag ska agera. Vi håller
på att förlora kontrollen. Snart kommer det att vara hopplöst."
Kanske
det här beskriver ditt tänkande tidvis. Precis som Saul har vi var
och en blivit befallda att vänta på Herren, att stå still och se
honom utföra sitt befrielseverk, att förtrösta på honom i allt så
att han kan leda våra steg. Men när vår inre deadline passeras
blir vi arga på Gud och sätter iväg på egen hand. Genom att röra
på oss i förväg före honom deklarerar vi, "Gud bryr sig inte
om mig. Bön och väntan fungerar inte. Det blir bara värre på det
sättet. Det
går inte att lita på hans ord."
Men
Gud har gett oss ansvaret att fyllda av bön vänta på honom. Han
längtade så efter att höra Saul säga, "Herren håller sitt
ord. Jag vet att han talar uppriktigt med Samuel. Inte en enda gång
har ett ord fallit ner på marken från den där profetens läppar.
Nu när de mäktiga filisteerna kommer marscherande mot oss ska jag
inte få panik. Gud har sagt till mig att jag ska vänta på hans
ledning – och det ska jag. Om jag dör, dör jag i förtröstan på
Gud."
"Låt
hela min armé desertera. Låt varje israelit vara en fegis. Låt Gud
vara sannfärdig och varje människa en lögnare! Han kommer att
sända hjälp till mig. Det här är inte mitt krig – det är hans.
Sanningen är att jag inte har den blekaste aning om hur jag ska
strida mot filisteerna. Allt är i hans hand. Jag ska göra exakt som
han har befallt mig, och det är att vänta på hans budskap. Han
kommer att agera som svar på mitt hjärtas rop."
Oroande
omständigheter och förtärande betingelser kan föra med sig
förvirring. I sådana stunder börjar vår otålighet att resonera:
"Gud kan inte ha menat vad han sa till mig. Eller kanske
problemet är i min förmåga att höra hans röst. Kanske jag hörde
fel vad han sa från början. Allt jag vet är att det som han sa och
vad jag ser utvecklas inte går ihop."
Saul
agerade uteslutande utifrån logik och förnuft, inte utifrån
tillit. Lyssna på urskuldandena som han gav Samuel för att han kört
igång i förväg före Guds ledning: "När jag såg att folket
skingrade sig och gick ifrån mig, under det att du icke kom inom den
bestämda tiden, fastän filistéerna voro församlade vid Mikmas, då
tänkte jag: Nu komma filistéerna hitned mot mig i Gilgal, och jag
har ännu icke bönfallit inför HERREN. Då tog jag mod till mig och
offrade brännoffret" (1
Samuel 13:11-12).
Saul tog sakerna i egna händer och gjorde det som han kom fram till
var hans enda val. Det slutade i bedrövelse.
Denna
fråga om att vänta är så viktig att vi hittar hänvisningar till
den genom hela Guds Ord. Jesaja skriver, "På den tiden skall
man säga: Se, där är vår Gud, som vi förbidade och som skulle
frälsa oss. Ja, där är HERREN, som vi förbidade; låtom oss
fröjdas och vara glada över hans frälsning" (Jesaja
25:9).
"Aldrig någonsin har man ju hört, aldrig har något öra
förnummit, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla
så mot dem som vänta efter honom" (64:4).
Det
är talande att jämföra Sauls otålighet med hur David väntade på
Herren för ledning. Bibeln ger oss en övertygande beskrivning på
hur Gud talade med David, med tydlig och specifik vägledning.
"Men
filistéerna drogo upp ännu en gång och spridde sig i Refaimsdalen.
När David då frågade HERREN, svarade han: "Du skall icke
draga ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över
dem från det håll där bakaträden stå. Så snart du sedan hör
ljudet av steg i bakaträdens toppar, skynda då raskt fram, ty då
har HERREN dragit ut framför dig till att slå filistéernas här.
"David
gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; och han slog filistéerna och
förföljde dem från Geba ända fram emot Geser" (2
Samuel 5:22-25).
Korset
representerar döden för min mänskliga vilja och köttsliga
ambition.
Här
är äkta ödmjukhet: "Kristus ödmjukade sig i döden på
korset." Jesus hade sagt till sina lärjungar, "Min mat är
att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk"
(Johannes
4:34).
"Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så
dömer jag" (5:30).
Vad Kristus faktiskt sa var i realiteten, "Jag vägrar ta saker
i mina egna händer. Jag väntar på att få varje direktiv från min
Fader."
Jesus
ödmjukade sig genom att bli beroende av Fadern i allt. Johannes
säger till oss att vi ska vara lika honom på det här sättet: "Ty
sådan Han är, sådana äro ock vi i denna världen" (1
Johannes 4:17).
Varje
trogen efterföljare till Kristus har sagt i sitt hjärta, "Jag
vill bara göra Guds fullkomliga vilja." Men det är exakt här
som så många av oss missar det! Vi börjar trakta efter något som
ser bra ut, som låter logiskt, som verkar vara i perfekt linje med
det vi tror Gud har för oss – men det är inte hans vilja för
oss. Detta är en av de största fällorna kristna möter: en
bra idé som inte är Guds tankar.
Den
viktigaste frågan vi kan fråga oss när det gäller sådant är:
"Kan min längtan överleva korset?" Du kanske ber för att
se din önskan bli uppfylld och till och med få med andra trogna att
be för den. Men är du villig att lägga ner den önskan och planen
vid korsets fot och gå iväg från den? Kan du dö bort från den?
När Guds plan uppenbaras kommer du att få frid. Guds väg för med
sig frid och vila.
Låt
mig få fråga dig: Är du villig att säga till Herren, "Kanske
det inte är djävulen som stoppar mig i min strävan efter detta.
Kanske det är du, Herre. Jag vet att om detta inte är din vilja kan
det skada mig. Det kan åtminstone få mig att spåra ur från din
fullkomliga vilja och plan för mina steg. Jag längtar bara efter
din vilja och din väg för mitt liv."
Det
är när vi sänker oss ner till döden för vår egen vilja och
ambition som vi hör Gud tala till oss.
"Sannerligen
säger jag eder: Den stund kommer, ja, den är redan inne, då de
döda skola höra Guds Sons röst … alla som äro i gravarna skola
höra hans röst" (Johannes
5:25, 28).
Mina
älskade, tusentals kristna råkar i trubbel genom att höra "stilla,
tysta röster" som inte är från Gud. Det finns så mycket
förvirring bland troende idag eftersom de inte har dött bort från
sin egen vilja så att de kan höra Guds trofasta röst. Ja, vår
Herre talar med sina barn. Vi kan bara höra hans heliga,
omisskännliga röst om vi genom tro accepterar att vår gamla
oberoende människa är korsfäst med Kristus.
Han
väntar på totalt beroende. Det betyder att fullständigt förtrösta
på att han gör det rätta på det rätta sättet för vår skull.
Och det betyder att tålmodigt vänta på honom utan ängslan men i
en ande av vila.
"Var
stilla för HERREN och förbida honom, harmas icke över den vilkens
väg är lyckosam, över den man som umgås med ränker ... harmas
icke; därmed gör du blott illa" (Psaltaren
37:7-8).
Psalmisten ger oss följande visa råd: "Bli inte avundsjuk på
andra som verkar framgångsrika i sina ambitioner. Det ser ut som att
de struntar i dig medan du inte blir välsignad. Men du behöver inte
oroa dig för det. Bara vänta i bön och lägg allt i Guds händer
tills Han öppnar dörren. Tålamod gör ett gudfruktigt verk i dig.
Du blir stark i Herren genom att vänta i tro. Låt tålamod
fullborda det fullkomliga verket i dig.
Mina
älskade, Guds väg är inte världens väg. Och det enda sättet att
vinna gudfruktig fasthet är att tålmodigt vänta på honom i tro.
Denna typ av gudfruktig fasthet kommer till dem som har gemenskap med
Herren: "Lidandet verkar ståndaktighet, och ståndaktigheten
beprövad fasthet, och fastheten hopp" (Romarbrevet
5:3-4).
Det
är till och med så att Gud jämställer "att vandra värdigt
honom" med tålamod och uthållighet med glädje. "Så att
ni vandrar värdigt Herren, honom i allt till behag ... och efter
hans härliga makt blir styrkta med all kraft till tålamod och
uthållighet
i allt, med glädje,
(Kolosserbrevet
1:10–11, Reformationsbibeln, min kursivering).
Under
tiden, medan vi i tro väntar på att han ska handla, ska vi lita på
att han hör våra hjärterop. "Mina bröder, tagen profeterna,
som talade i Herrens namn … Herren är nåderik och barmhärtig"
(Jakob
5:10–11).
Gud berörs starkt av våra tårar och vår suckan. Han hör min
gråt.
Jesus
har gett oss ett orubbligt löfte för dessa sista dagar.
Kristus
gav oss ett härligt löfte att följa oss igenom de mörka dagarna
som världen möter just nu. Han säger till alla som tar upp sitt
kors och följer honom: "Eftersom du har tagit vara på mitt bud
om ståndaktighet, skall ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut
ur den prövningens stund som skall komma över hela världen, för
att sätta jordens inbyggare på prov" (Uppenbarelseboken
3:10).
Jesus
säger i realiteten, "Du förblev trogen när du prövades av
världen. Du väntade fylld av glädje på att jag skulle ordna allt.
Nu när det är förvirring över allt och världen prövas ska jag
bevara dig från det. Du har redan bevisat att du kommer att
förtrösta på mig vad som än kommer!"
Det
strålande vittnesbördet för Kristus i dessa sista dagar kommer att
vara ett ödmjukt folk som har bevisat att han är trofast. De har
inte bara proklamerat, "Gud har allt under kontroll", utan
de har faktiskt låtit honom ha kontroll över sina liv. Och alla
runt omkring dem har sett det! Skönheten i deras vittnesbörd kommer
att dra många till Herren. Och deras vittnesbörd är detta: "För
ont budskap fruktar han icke; hans hjärta är frimodigt, det
förtröstar på HERREN" (Psaltaren
112:7).
Amen!
June
28, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar